Karin Ferneborg: 469 dagar senare – men vem räknar?
Efter en jobbig graviditet kom hon helt odramatiskt en marsnatt i fjol. Med brunt hår och isande blå ögon som den vackraste av vinterdagar. Vi fångades av en stormvind. En storm, eller kanske mer orkan, som skulle få Gudrun och Alfrida att hamna i lä. Överallt och ingenstans. Ett energiknippe sällan skådat. Ett barn med ett virrvarr av känslor ständigt redo för explosion.
Anteckningarna på telefonen har gått från reportageideér till BVC-anteckningar.
Under de 469 passerade sömnlösa nätter och dagar har jag klappat, tröstat och kramat. Mutat och hotat.
”469 dagar senare ( men vem räknar?) är sig inget likt. Kommunen har nytt styre, redaktionen har flyttat och en pandemi har dragit in över världen. Och jag ska få dricka varmt kaffe igen.”Karin Ferneborg
Jag läste någonstans att livet med barn är som livet på en bar. Någon kräks, det skriks, samma låt spelas om och om igen och det är ständigt kladdigt på golvet. Jag har också sökt på hundratals av mystiska barnsjukdomar och fått lätt ångest bland ”duktiga” föräldrar på diverse familjeforum.
För den som undrar har Google inget bra svar på frågan ”hur får man bort läppstift runt ögonen på en tvååring?”.
Innan jag fick barn lovade jag mig själv att aldrig bli en sån förälder som smyger så fort barnen sover. Aldrig skulle jag smyga ut ur barnens rum efter läggning. Jag blev en sådan: En mästare i klassen föräldraninja som snart avancerat till nivån ”skrika-ljudlöst-när-man-trampar-på-lego”.
De 469 dagar som gått har varit en tävling i att lyckas samla på sig så många sömntimmar som möjligt. Vi föräldrar har dessvärre ständigt förlorat. Vad hade vi gjort utan farmor och farfar? Änglar nedsända från sovhimlen alltid redo att ta emot nattgästande yrväder.
469 dagar senare ( men vem räknar?) är sig inget likt. Kommunen har nytt styre, redaktionen har flyttat och en pandemi har dragit in över världen. Och jag ska få dricka varmt kaffe igen.
