Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Storseansen blev en pärs

Jag har ett meddelande till mannen i den härliga röda tröjan som sitter där borta, sa andemediet och tog några beslutsamma steg i min riktning.
Publicerad 3 mars 2020
Detta är en opinionstext i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Kamran Jebreili

Plötsligt var allas blickar på mig. Jag kände hur kallsvetten bröt ut i pannan och hur det började osa en blandning av svett och vitlök från en underbar måltid kvällen innan.

"Gud, hur tar jag mig hur det här", tänkte jag.

Annons

– Ställer du upp, sa mediet och spände blicken i mig.

– Visst, visst, stammade jag tillbaka.

– Jag har ett meddelande till dig från en man som antingen är din far eller farfar.

– Jaha, svarade jag förvirrat tillbaka och kände hur svetten bröt ut och hur glasögonen hasade ner allt mer på näsan.

Att med endast tankekraft få kontakt med avlidnas andar har jag alltid avfärdat som båg. Men nu är jag inte lika säker längre.

För första gången i mitt liv besökte jag en storseans. Ett nittiotal personer hade slutit upp i den gamla bygdegården.

Och vem blev inte utvald om inte jag. Andemediet berättade för mig att det fanns ett årtal och en månad som var viktigt.

– Din far eller farfar nämner för mig november 1968 och våren 1969. Han säger att han har det bra och att det kommer gå bra för dig.

Jag kunde knappt få fram ett ord. Kände hur andningen stannade upp och syrebristen gjorde mig yr i mössan.

De datum som mediet nämnde stämde väldigt väl. I november 1968 fick min far beskedet att han hade cancer och våren året efter dog han. Hur kunde hon veta det. Och jag var inte föranmäld till seansen så hon kunde knappast ha hunnit kolla upp mig.

Annons

– Du kommer att göra en längre resa och även byta jobb, fortsatte mediet.

"Byta jobb? Jag som trivs som fisken i vattnet", tänkte jag.

Seansen var slut och som tack fick jag ta emot en ängel i porslin av mediet, men seansen skulle inte ta slut här utan istället tog den en ny vändning. Plötsligt började min telefon att ringa. Signalerna ökade i styrka och allt stannade upp i salen.

Jag hade innan seansen glömt att stänga av mobilen och nu försökte jag tafatt få upp den hur jeansen, men de var för tajta. Desperat tryckte jag mobilen mot låret för att stänga av den. Men det skulle jag inte ha gjort. Istället gick telefonen igång och plötsligt hördes en kvinnlig röst från min ficka.

– Hallå, hallå, är det någon där. Hallå kan du inte svara?

Huruvida det var andarna som tog till moderna hjälpmedel fick jag aldrig veta. Den som ringde gjorde det nämligen från dolt nummer.

Jörgen KlinthageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons