Det finns ingen högerextrem tradition i Blekinge

Bülows främsta kritik är således att boken skall vara polemisk samt upplevda anklagelser om ”marxist-leninistiska mytbildning”. Känslor kan jag inte stjäla och det är Bülows fulla rätt att tycka boken är polemisk, men den andra invändningen bygger på ”den kommunistiska motberättelsen”.

Begreppet ”den kommunistiska motberättelsen” myntades år 2007 av historikern Johan Östling i artikeln ”Svenska berättelser om andra världskriget: Från patriotism till universalism under efterkrigstiden”, vilket jag redogör för i inledningskapitlet i min bok och Hans Bülow har läst. Då det missuppfattats behöver jag rekapitulera vad det handlar om. Efter andra världskriget utbröt en debatt om hur den svenska samlingsregeringens agerande under andra världskriget skulle bedömas. Konsensus nåddes 1948 kring ”den småstatsrealistiska berättelsen” som förklarade att Sverige inte kunde ha agerat på ett annorlunda sätt under rådande omständigheter. Denna ”berättelse”, visar Östling, utmanades av minst två motberättelser under perioden 1945–1947. De båda ”motberättelserna” kritiserade eftergiftspolitiken, samt ansåg att Sverige var nazianfrätt och hade en protysk opinion. ”Den moraliska motberättelsen” menade att Sverige agerat fegt, dagtingat med demokratin och människovärdet.

Enligt ”den kommunistiska motberättelsen” var nazismen ett överhetsfenomen och såg det som angeläget att rensa upp i samhällets mest inpyrda institutioner, särskilt Polisen och Försvarsmakten. Inom delar av vänstern fanns det sedan gammalt många som ifrågasatte polisens och militärens demokratiska trovärdighet. Denna misstro manifesterades vid tiden för krigsslutet i artiklar och debattböcker som krävde upprensning. Östling visar att ”Den kommunistiska motberättelsen bottnade i en marxist-leninistisk tolkning av andra världskriget.” Även om motberättelsen spelade en undanskymd roll för den svenska 68-rörelsen, kunde ekon från ”den kommunistiska motberättelsen” tveklöst höras. Östling menar att ”en kommunistisk motberättelse förmodligen traderats i diverse kommunistiska organ under stora delar av efterkrigstiden, men att genomslaget utanför kommunisternas led var begränsat.”

Min undersökning visar att den misstro mot officerskårens demokratiska trovärdighet som formulerades på de socialdemokratiska ledarsidorna under 1930-talet levde kvar som en muntlig tradition inom arbetarrörelsen i Karlskrona. ”Den kommunistiska motberättelsen” traderades i Karlskrona och fick näring genom Försvarsmaktens dominans i staden.

Sydöstran är en del av arbetarrörelsen i Karlskrona och det var med denna föreställning som 1990-talets händelser tolkades. Det är därför som 1934 års val av Sydöstran 1997 kunde tolkas som: ”Vid kommunalvalen 1934 samlade nazistiska partier över 10 procent av väljarkåren och blev representerade i kommunfullmäktige. Det stora nazipartiet vid valet 1934 var ’De Nationella’.” Detta är en felaktig tolkning. Sveriges Nationella Förbund var inget nazistiskt parti. Min undersökning visar att partiet distanserade sig från nazismen redan inför valet 1934. Partiets valframgång får istället sökas i den höga arbetslösheten bland tidigare militärt anställt stammanskap.

Redan 1995 hade den Sydöstranmedarbetare som gav upphov till ovan återgivna felaktighet skrivit följande:

”Otaliga försök hade gjorts att få dem fackligt organiserade, men arbetarna var hårt nedtryckta av den militära överheten och närmas livegna. Rädslan var stor för att ge sig in på något av varvsledningen stämplades som ett hot mot den bestående ordningen.” Journalisten ifråga ger här uttryck för sin övertygelse om att varvsarbetarna var ”livegna” och ”hårt nedtryckta av den militära överheten”. Detta är en föreställning som emanerar ur ”den kommunistiska motberättelsen”.

Mary Hilson visar att sjöofficerarna var liberala vid denna tidpunkt. Min undersökning av Marinsidan 1932–1935 visar att sjöofficerarna argumenterade emot nazismen utifrån ett liberalt perspektiv. (Political Change and the Rise of Labour in Comparative Perspective Britain and Sweden 1890-1920, 2006)

Avslutningsvis ett citat från Sydöstran år 2013: ”Det finns en högerextrem tradition i Blekinge. Det brukar förklaras dels med att här finns mycket militärer, dels med att länet blivit ganska illa behandlat av centralmakten. Det senare gäller ju också Skåne och sträcker sig ganska långt tillbaka.”

Det är samma journalist och här kopplas en ”högerextrem tradition i Blekinge” till ”militärer”. Återigen är det ”den kommunistiska motberättelsen” som får tala. Min undersökning visar att det inte funnits någon ”högerextrem tradition” i Blekinge och särskilt inte inom flottan.

De återgivna citaten visar med all önskvärd tydlighet att Sydöstrans redaktion tolkade 1990-talet utifrån ”den kommunistiska motberättelsen”. Det gjorde även Heléne Lööw och bekräftade 1997 redaktionens ställningstaganden när hon till Bülow uttryckte: ”Nej, det är bara samma nazistiska organisationer som fått ett nytt och annorlunda liv igen. De gamla SS-frivilliga herrarna har ersatts med unga killar och även tjejer, säger Heléne Lööw.” Som journalist litade Bülow på att auktoriteten Lööw hade rätt, men i själva verket vilseledde hon Bülow. Lööw hävdade också felaktigt att det fanns ett nazistiskt parti invalt i Karlskrona stadsfullmäktige. Källmaterialet visar tvärtom att de nazistiska grupperingarna i Karlskrona upplöstes redan på 1930-talet.

Harry R:son Svensson

Fil. dr.