Åter till Ljungaviken

Sölvesborg Artikeln publicerades
- När jag tänker tillbaka tänker jag mest på hur mycket jobb det innebar och en lättnad över att det gick bra, säger Johan Braw.
Foto:
På fem år har Ljungaviken blivit en stadsdel. Johan Braw har varit med hela tiden, först som projektledare, nu som byggherre.
Foto:
Ljungaviken är en blandning av villor i olika stilar och femvåningshus.
Foto:
Utan att det var planerat i förväg blev bron över till Ljungviken en symbol för hela Sölvesborg.
Foto:
Här röjs för etapp 2 i Ljungaviken.
Foto:
Grävskoporna är i gång med Sölvesborgshems tredje hus i området med 39 ettor och tvåor till rimliga hyror.
Foto:
Tegeljuset i mitten var den första villan som byggdes i Ljungviken.
Foto:
Det ursprungliga "gestaltningsprogrammet" har mjukats upp för ett friare byggande.
Foto:
Nästa etapp får utsikt mot Ryssberbget.
Foto:
Kungen planterar ett ginkoträd till förmån för Ljungavikens hundar. Annars finns det fortfarande gott om tallar i området.
Foto:
En gata som är utlagd för etapp 2.
Foto:
Foto:
Foto:

För fem år sen gick jag och fotografen Gunnel Persson tillsammans med Johan Braw omkring bland buskar och tallar i det som skulle bli Ljungaviken.

Någon gata var utlagd, bron hade just börjat byggas. Men den första villatomten var inte såld än.

Tillbaka i Ljungaviken en blåsig dag i slutet av april 2017 står fyra femvåningshus innanför tallraden mot havet och en grävskopa har precis börjat gräva för ett femte. Och innanför dem breder marklägenheter och villor ut sig.

Ljungaviken har blivit en stadsdel.

– Det har gått i den takt vi hoppades på. Vi sade att vi skulle vara nöjda om vi sålde fem villatomter första året, men vi sålde 14. Det gjorde att vi vann snacket på byn - det svängde från skepsis till positivt på några månader, berättar Johan Braw.

Han har med sig en kaffekorg, och vi slår oss ner vid ett bord intill en lekplats med fina och lite originella lekredskap.

– När jag tänker tillbaka på Ljungaviken så tänker jag mest på hur mycket jobb det innebar, och en lättnad över att det gått bra. Det var inget man kunde ta för givet, säger Johan Braw.

– Vi hade inte en massa strategier och färdiga handlingsprogram. Vi hade en övergripande plan och prövade oss fram och utvecklade det hela efter hand - det man kallar ett agilt arbetssätt. En fördel var också att vi är en liten kommun och att den gav handlingsutrymme åt ett antal personer som var beredda att gå in och ta ansvar.

Ljungaviken marknadsfördes tidigt i sociala medier och mer genom det speciella Ljungaviken-téet än traditionella broschyrer. De gjorde också en del tvärtomsaker, som att inte trycka på närheten till havet och havsutsikten; vassen och tallarna skulle vara kvar som en ridå mot havet.

Men den främsta marknadsföraren blev förstås bron över till Ljungaviken. Med sina 760 meter är den Europas längsta gång- och cykelbro.

– Det var en transportlösning. Men bron blev en ikon, en symbol för hela Sölvesborg. Bågarna fanns inte med från början, utan det var entreprenörens idé. Och belysningen på bågarna kom också i efterhand.

– Bron är en transportled, men lika mycket ett utflyktsmål. Man promenerar på den, man kan gå iland på Ljungholmen och Kaninholmen. Vi har Nattpuls, med ett lopp över bron på kvällen, och i påskas var det en konstinstallation där.

Johan Braw säger att en lärdom av Ljungaviken för andra nya bostadsområden i mindre kommuner är att inte rikta sig till jättarna bland byggbolagen, som mest är intresserade av storstadsområdena.

– Mindre och medelstora byggare är intressantare för oss.

Johan Braw började som projektledare för Ljungaviken, men bytte stol när han blev vd för Sölvesborgshem - och därmed en av dem som rent praktiskt står för utbyggnaden.

– Det första huset Sölvesborgshem byggde här var före min tid. Det var påkostat, med mest stora lägenheter och tanken var att rikta sig till folk som sålt sin villa. Men det var rätt svåruthyrt.

För hyreshuset som byggdes efter det, och ännu mer för det som just börjat byggas, har man ändrat inriktning helt:

– Vi tog lärdom, och nu satsar vi på standardiserat byggande och små lägenheter för att få ner kostnaderna och därmed hyrorna.

Ungefär här tar vinden i och rensar bordet från plastpåsar, halvätna mackor, anteckningsblock och mer eller mindre urdruckna pappmuggar.

– Så här är det att bo vid havet, kommenterar Johan Braw medan vi knatar omkring på gräsmattan och plockar upp picknickresterna och lägger dem i papperskorgen bredvid områdets snygga grillhydda.

I stället tar vi en promenad genom Ljungaviken:

– Stadsbyggnad är både samhällsplanering och konsumenthänsyn. När vi bygger börjar vi baklänges och räknar efter vad folk har råd med och anpassar bygget efter det. Det är väldigt många ensamhushåll i Sölvesborg och därför bygger vi bara ettor och tvåor i det nya huset.

Konsumenttänket visar sig också i att man reviderat detaljplanen för villorna tre gånger, varje gång i mer liberal riktning:

– I stora städer kanske man kan ha enhetliga områden. Men här, när en familj bygger ett hus för tre miljoner - det är klart att de vill sätta sin egen prägel på det.

Bland villorna som ändå oftast är rätt lika med vit eller ljusgrå liggande träpanel kan det plötsligt dyka upp en funkiskloss, en röd stuga, ett gult tegelhus eller en skånsk vitslammad länga.

Stenmurarna som fanns ursprungligen i området har bevarats och fixats till.

Nästan alla tomter i etapp 1 är sålda, och på andra sidan Klockljungsvägen - med utsikt mot Ryssberget - förbereds etapp 2. Där finns redan ett par gruppboenden, men man har nyligen fällt träd för att ge plats för nya villor.

Vi går längs en allé med än så längre rätt små ginkoträd. Ett av dem planterades av kungen vid kungaparets Sölvesborgsbesök 2012.

– "Nu blir hundarna i Ljungaviken glada" sa han. Kunglig humor.

Till sist går vi ner mot bron. Där ligger inte det torg med små caféer och butiker som fanns i de ursprungliga planerna.

– Det är lätt för en arkitekt att rita in ett café. Det är betydligt svårare att få det att bära sig i verkligheten. Jag brukar också undra var alla människor som brukar flanera omkring på arkitektskisser är på väg.

Ut i motvinden på bron. De svängda räckena påminner om fartygsrelingar och Johan Braw visar på den fiffiga inbyggda belysningen i räckena.

– Jag brukar lägga min löprunda på kvällarna över bron. Det är som att springa fram i en flod av ljus med havet och mörkret runt omkring.