Connie Nilsson: Två insändare som det går att ha åsikter om

Blekingesport ,
Toppningar inom idrott och föreningars krav på föräldrar är ständiga diskussionsämnen. Två insändare i slutet av förra året aktualiserar än en gång två för idrotten viktiga frågor.
Foto:

Jag väljer att publicera två insändare från föräldrar gällande toppning och föreningars krav.


Läs, tyck, reagera och diskutera ute i föreningarna.

Av utrymmesskäl är debattinläggen något kortade.

Artikeln publicerades 17 maj 2017.

Inga barn ska ”inte vara bra nog” för idrott

Vår 12-årige son har efter sju år inte längre något hockeylag att spela match i på grund av att han inte är tillräckligt bra.

Spelar- och sponsoravgifterna var inbetalda. Matchtröjor och träningsoveraller likaså. I år skulle spelarna få sitt efternamn på ryggen. Vår 12-årige son var så stolt och glad att få bära sin tröja. Utöver tröjorna skulle det bildas två lag i år, ett svårt och ett medel/lätt. Utefter träningsnärvaro och kunskapsnivå skulle pojkarna få spela.

”Ledarna säger att det beror på hur mycket man tränar mamma”, sa han.

På ett föräldramöte lite senare fick vi höra att planerna ändrats. Det skulle bara bli ett lag. Ett svårt. När vi match efter match noterade att det var samma tio pojkar som blivit kallade kunde vi konstatera att vår son och många med honom inte får spela i sitt lag.

För att han skulle få spela över huvud taget fick han spela en match med ett annat, yngre lag. Där fick han inte använda sin nya matchtröja, för nummer 20, hans nummer, användes ju redan av en annan pojke. Vår son fick i stället ett annat nummer och efternamnet Börjesson.

Efter detta sammankallade ett tiotal föräldrar till ett möte med klubben för att få mer information om vad som händer med våra barn. Klubben skyllde på lagledningen och den lösning som lyfts fram är att våra barn kan få spela i andra lag.

Efter mötet fick vi helt enkelt gå hem till vår son och berätta att han måste byta klubb. Vi glömmer aldrig när vi satt där vid bordet och tårarna rann längs hans kinder. ”Jag kan väl fortsätta att träna där, jag behöver inte spela matcher. Jag vill inte förlora mina kompisar”, sa han.

Nu provspelar han i olika klubbar. Det enklaste hade så klart varit att lägga av. Men det ska man väl göra för att man inte tycker det är kul med hockey längre, inte för att Viggbyholms IK satsar på att komma med i U13 division 1 nästa år.

Är det så att kvalgränserna till divisionerna ska göra att toppningarna blir så hårda att 12-åriga pojkar slutar? Det är väl precis det här vi inte ska göra mot våra ungdomar. Just nu är hela vår familj ledsna. Framför allt vår 12-årige son som efter sju år inte har något lag att få spela match i på grund av att han inte är tillräckligt bra. Det gör ont att se honom gråta vid köksbordet och inte förstå.

Therese och Gustaf Wikström

(Expressen, den 16 november 2016)

Föreningen tvingar oss att jobba för att vår flicka ska få spela fotboll

Vår dotter spelar fotboll i ett knattelag, hon är sju år. Att vara medlem i klubben kostar 500 kronor för spelare i hennes ålder. Men medlemskapet innebär också arbete, mycket och hårt arbete.

Eftersom dessa knattar är för små för att själva hjälpa till i föreningen finns det krav på oss föräldrar om att vi ska vara aktiva. Det är många grejer det handlar om. Vi ska hjälpa till med försäljning i kiosken vid matcher, hjälpa till på cuper, sälja lotter, samla pantburkar, städa fotbollsplanen inför våren och inventera varor i stormarknader.

Inventeringen är exempelvis klockan 18–22 tre tisdagar i rad. Minst en gång ska man vara med. Det är inget enkelt jobb. Och hur ska det gå till för dem som är ensamstående? Var ska de göra av sina barn? Och de som har en kropp som inte orkar?

Cupen, som klubben arrangerar, varar i tre dagar. Trots att våra var för små för att själva få spela krävdes att vi skulle vara domare, sköta sekretariat eller sälja i kiosken.

Jag kan köpa att vi får hjälpa våra barn med försäljning av några lotter om året, för de ska också vara med och bidra med vad de kan. Fixa till planen inför våren kan vi väl alla också hjälpas åt med. Men att jag som förälder ska bli tvingad till allt det andra är banne mig inte klokt.

Det finns inom klubben ingen förståelse för de olika förutsättningarna i familjerna med barn i föreningen. Det går ut meddelande med hårda tongångar. Den som inte anmäler sig blir automatiskt tilldelad tid och plats.

Man är alltså tvungen att ställa upp. Nästan tvungen. Alla som inte har köpt sig fria från allt ansvar till en summa av 4 100 kronor är tvungna. Ja, det kan man alltså göra, information om detta finns tydligt på hemsidan.

Men våra små knattar har inte fått spela en enda match på de två år vi har varit medlemmar. De tränar en gång i veckan. Så hur kan dessa kosta lika mycket som spelarna i der lagen som spelar match? Våra småttingar är inte ens med och spelar cuper. En gång var de på ett träningsläger, men då fick vi betala extra för det.

Jag har påpekat detta till klubbens ordförande, och fick till svar att alla ska hjälpa till och att ingen ska komma undan, för då blir det alltid samma personer som får dra lasset. Jag skulle kunna lösa ut vår dotter från ansvaret, men inte på dessa premisser. För mig känns det lite som utpressning.

I min värld är det så att vissa brinner mer för föreningslivet än vad andra gör. Men blir man tvingad så blir det skit.

Det finns familjer som har slutat på grund av alla krav som ställs. Hade det inte varit för min dotters stora kärlek till bollen, vännerna och tränaren så hade vi också kastat in handduken.

Malin Jensen

(Sydsvenskan/HD den 21 oktober 2016)