Familj

Jan Hinderson: ”Boxholmsostens vänner”

Familj Artikeln publicerades
Foto: Janerik Henriksson/TT

Det här är ett ovanligt ostigt kåseri. Tacka Facebook för det. Häromkvällen fick jag nämligen en inbjudan att gå med i Facebookgruppen Boxholmsostens vänner.

Det lät som ett ganska litet sällskap för ett väldigt begränsat intresse. Men där hade jag fel.

Ni är väl bekanta med Boxholmsosten? Den där runda - eller snarare cylinderformade – gräddosten som smakar ganska gott, men inte särskilt mycket.

Och när jag har åkt förbi samhället Boxholm – som ligger ungefär mittemellan Linköping och Jönköping – har jag noterat hur man målat en stor rund cistern så att den ser ut som en gigantisk gul Boxholmsost.

Boxholmsostar kan alltså ta stora proportioner och det har också Facebookgruppen gjort. Sen starten i oktober har gruppen fått 12 598 medlemmar.

Men det beror inte på någon allmän ostglädje, utan tvärtom på specifik ostilska. Mejerikoncernen Arla tänker nämligen flytta tillverkningen av Boxholmsost från själva Boxholm till Östersund.

Och det gillar inte vännerna som går till ilskna attacker mot Arla.

I ett centralt inlägg skriver man att Boxholms gräddost som började tillverkas 1952 ” är en viktig del av den svenska ostkulturen”.

Och det kan man ju tycka.

För min del tycker jag att det helt är väldigt behjärtansvärt. Men jag tänker ändå inte bli Facebookgruppens 12 599:e medlem.

Jag är ärligt talat inte speciellt förtjust i Boxholms gräddost.

I så fall skulle jag hellre Facebookengagera mig för andra ostgeografiska företeelser som halländska Kvibille Cheddar och Ädelost, Wästgöta klosters Munkostar från Götene och naturligtvis Wästerbottenost från Burträsk i just Västerbotten.

Jag har faktiskt till och med besökt Ostens hus i Burträsk. Där fanns en riktigt trevlig utställning om osten och orten, där man inte ens drog sig för att belysa den omstridda uppfattningen att burträskborna har hår under fötterna. Dessutom fanns det ett fönster in till mejeriet så att man kunde närstudera framställningen av The real thing.

Ostens hus var förstås ett EU-projekt, och när de tre EU-stödda åren tog slut gjorde Ostens hus tyvärr också det.

Men osten finns kvar, lever och frodas, och ännu har jag inte hört att någon skulle komma på idén att flytta den från Burträsk och Västerbotten.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Sydöstran och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.