Skam den som ger sig
Det värsta är andningen. Tänk er själva ett 400 meter snabbsim med liten med minimal chans att andas. Och samtidigt ha en vattenpolospelarens förmåga att lyfta sig upp ur vattnet med kraft och styrka. Därtill ska det helst också ske med en viss elegans.
Svårast har jag för den där klädnypan som man ska sätta på näsan. Den kliar helt enkelt nästan alltid så infernaliskt.
Häromkvällen låg jag i badkaret därhemma och övade och plötsligt kom min flickvän in i badrummet:
Vad fasen håller du på med, har du drunknat, sa hon och skakade på huvudet.
– Jag håller faktiskt på att träna en ny rotation och figur, svarade jag nasalt på grund av klädnypan.
– Du ser ju inte riktigt klok ut med den där röda klädnypan fasttryckt över näsan.
– Jag har andra färger och välja på om det är så, svarade jag och låtsades inte begripa.
– Du kan inte ligga här timme efter timme. Det finns ju fler än bara du som vill bada. Dessutom är det asocialt och ligga där och sprattla kväll efter kväll-
Svårast i konstsimmet är övergångarna från de olika figurerna. badkaret där hemma är ju inte precis bråddjupt. Det krävs balans för att ha huvudet under ytan och samtidigt likt en balettdansös ha benen sträckta mot taket.
Det allra värsta är att jag inte längre kan se en klädnypa för vad den egentligen är, utan tittar på färgen och utseendet och funderar på hur det skulle vara att ha just den där speciella klädnypan i näsan.
