Inga bönder och fiskare – ingen mat

Insändare ,
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Året var 1917. Första världskriget rasade i Europa. Ryssland förhandlade till sig separatfred med Tyskland, ryssarna hade inre oroligheter att ta hand om, oroligheter som utmynnade i den ryska revolutionen. Det här känner de flesta till som hängt med på historielektionerna. Många känner inte till att självförsörjningen av livsmedel i Sverige vid denna tid var usel (lika usel som idag).

Krig och revolution härjade i vår närhet. Minspärrar och blockader hindrade import av livsmedel. Det uppstod en livsmedelskris med hård ransonering till följd. Det var så illa under en period att det uppstod hungerkravaller i några av våra större städer. En revolution likt den i Ryssland var inte ett omöjligt scenario även här. Statsmakten rådde med nöd och näppe upp situationen, och vi slapp en revolution.

Dessa dramatiska händelser är i stora drag vad som så småningom ledde fram till att en regering under mellankrigstiden, ledd av Per Albin Hansson (S), arbetade fram en plan som skulle säkerställa landets livsmedelsförsörjning i händelse av en liknande situation i framtiden. Det hitintills ganska ålderdomliga och ineffektiva lantbruket skulle rustas upp. Lantbruket och fisket skulle bli en del av rikets försvar. Det skulle även inrättas beredskapslager av förnödenheter.

Om Per Albin Hansson var synsk framgår inte, men det dröjde inte så många år innan nästa katastrof stod för dörren. Tyskland sköt fram sina positioner och britter och fransmän låtsades att de hade situationen under kontroll.

Så kom så det tyska angreppet på Polen 1939. Britterna förklarade Tyskland krig. Efter en relativt lugn period i historien som går under benämningen ”skymningskriget”, startar Tyskland sitt luftkrig mot Storbritannien. Andra världskriget var ett faktum.

Skillnaden nu, mot förra kriget, var att Sverige i det närmaste var självförsörjt med livsmedel. Viss ransonering av inhemska produkter var ändå nödvändig. Exempelvis kött. 150 gram per person och vecka var det som gällde. Ingen behövde i alla fall svälta i städerna denna gång.

Denna doktrin avseende självförsörjning och beredskapslager av viktiga förnödenheter inklusive drivmedel, var i princip intakt fram till 1994. Då, som en förberedelse inför vår anslutning till EU 1995, lades denna doktrin ned. Beredskapslagren avyttrades. I stället skulle inre marknadens privata aktörer lösa problem om det uppstod några...

I dag är vi cirka tio miljoner invånare i Sverige. Under andra världskriget var vi cirka sex miljoner. Vi har åter en självförsörjningsgrad av livsmedel, på ungefär samma nivå som 1917 om vi beaktar befolkningsökningen.

Den svenska bonden har degraderats till något som närmast liknar ett pittoreskt inslag på landsbygden, dessutom plågade av ett hysteriskt regelverk kring tamdjurhållning, där centimetrar hit och dit kan ge upphov till problem med myndigheter.

Samma gäller fiskaren som förutom allehanda regelverk och bestämmelser även brottas med stora problem på grund av säl och skarv.

Tanken är alltså att inre marknadens privata aktörer skall lösa försörjningen av livsnödvändigheter, i Sverige, om ofred återigen blir verklighet. Hur dessa förnödenheter skall nå oss nämns inte. Man har tydligen tänkt bort blockader, minspärrar och annat som hindrar import.

Och vad är det som garanterar att exempelvis Frankrike skulle ha möjlighet att sända förnödenheter till Sverige? Även om några fartyg skulle ta sig igenom minspärrar och flockar av ubåtar, behöver troligen fransmännen sin egen matproduktion om det hettar till. Inget EU-land klarar, vad vi känner till, sin egen livsmedelsförsörjning. Hur kan vi då räkna med hjälp utifrån?

Vi anser detta är ett kortsiktigt och oansvarigt handlande från våra etablerade partier. Landsbygdspartiet oberoende vill dramatiskt öka landets självförsörjningsgrad där våra bönder och fiskare är navet i detta arbete. Inga bönder och fiskare, ingen mat. Så enkelt är det.

Landsbygdspartiet oberoende Sölvesborg