Från aulan på Jändel till arenorna i USA

Karlskrona ,
Drygt hälften av året är ex-blekingen Victor Brodén på resande fot, och bland musiker som kompar många stora stjärnor.
Victor Brodén har en bredd som går hem på den amerikanska musikscenen; behärskar allt från country- och soulballader till hårdrock.
– Det var det här jag drömde om, därhemma i pojkrummet på Bergåsa. Att en dag få stå på de stora scenerna, med musiker som drivs av samma krafter som jag.
Efter många år i Nashville tillhör Victor Brodén sedan länge dem som slipper söka nya jobb via auditions. Dem man inte ännu känner "hyrs" man av via rekommendationer.
Rollen som "sidekick" passar Victor som handen i handsken. Han är inte bunden vid ett särskilt artistskap.
Allra mest har Victor Brodén spelat med countrypopstjärnan LeAnn Rimes, som debuterade redan som 13-åring med ett album som snabbt sålde i över 30 miljoner exemplar.

Han flydde alla Jantar i Blekinge för att söka lyckan i USA – och fann den. Nu har han spelat med flera av countryns och americanapopens största artister, bland annat i stora tv-shower – och fler står på tur.

Artikeln publicerades 13 september 2017.

Victor Brodén, 44, kom till Jämjö i Blekinge bara två månader gammal, sedan hans far fått jobb som språklärare på Jändelskolan. Tio år senare tog han ett nytt pojkrum i besittning, på Bergåsa.

– De allra första åren minns jag inte så mycket av, men mellan 7 och 12 var det i varje fall full rulle, berättar Victor Brodén från Nashville i Tennesse, där han numera bor.

– Jag var fotbollsmålvakt, jag spelade pingis, badminton och tennis, jag var med i en modellflygplansbyggarklubb och jag samlade på frimärken – för att bara nämna något. Men jag var egentligen inte särskilt bra på något.

– Det var först när jag släppte in musiken som det började hända något...

Farfar Hugo hade varit en konstnärssjäl som också spelat flera olika instrument, bland annat piano och fiol – och farbror Georg hade varit ansvarig för den första svenska ljudfilmen. Pappa Lars har under många år byggt upp en närmast enorm skivsamling, och på de mest skilda stilar och kombinationer.

– Och jag lyssnade på nästan allt, minns Victor.

I gymnasieåren blev det lite si och så med närvaron och läxläsningen. Allt fler timmar lades i stället på de hårdrockband Victor bildade med ofta minst lika nördiga kompisar.

– Och det har jag faktiskt aldrig ångrat. Det var det valet som sedan fick många av mina pojkdrömmar att gå i uppfyllelse, berättar han för Sydöstran.

Det var The Boss, Bruce Springsteen, som stod för det första bränslet i den tank Victor Brodén fortfarande kör på. – Upp till 15 års ålder var det få andra artister som räknades. Men sedan blev det mycket synthpop, typ Depeche Mode och Alphaville. Och så pudelrock. Och jag är glad att jag växte upp under ett årtionde där showandet och musicerandet fick gå hand i hand, för trots att jag är bassist är jag också lite entertainer; det passar mig förträffligt.

– Jag hängde mest hemma och övade vid den här tiden. Fram till 29 var jag nykterist, och eftersom jag inte drack blev jag sällan inbjuden till fester, eller till att gå ut och röja var och varannan helg.

I musikskolan började Victor Brodén med piano, vilket var andrahandsvalet. – För allra helst ville jag lära mig spela saxofon. Det var Dröminstrumentet. Det har tyvärr inte blivit av än, men jag tror faktiskt det kommer, någon dag.

Vid elva års ålder bildade Victor en liten synthpoptrio, där alla körde på små Casiosynthar, inhandlade på Åhléns. – Och det som tände mig mest då var synthbasljudet. Så pass att jag en dag greppade min första bas. Vilket kanske är lite konstigt eftersom de flesta bassister ju är konverterade gitarrister.

I Karlskrona rådde en skriande brist på bassister, så det var många som ryckte i Victor. – Jag var väl knappast den bäste bassisten i stan, men jag var kanske ändå den som lirade oftast. Ena kvällen kanske i en trubadurduo eller latintrio, nästa med ett gäng hårdrockare eller i ett storband som lirade jazz.

Under gymnasietiden var Victor Brodén inte särskilt blyg med att lufta sina drömmar; att han helst ville stå på scen och jobba i USA. Och han lusläste också alla, både en och hundra gånger, de broschyrer han skickade efter från amerikanska musikskolor.

– Ibland var jag också lite högljudd om det här, och då blev jag tillplattad som både full, kaxig och divig, suckar han.

– Det var då jag utvecklade min allergi mot både Jantelag och småstadsmentalitet. Men jag är oerhört stolt över att komma från Sverige, och skryter dagligen om landet för alla amerikaner jag möter. Även om jag samtidigt kanske är mer amerikan än många amerikaner...

Efter skolgång i USA, och två års turnéslit med amerikanska coverband, av mest skiftande kvalitet, stod Victor Brodén i valet och kvalet mellan Los Angeles, New York och Nashville, där jobben fanns. – Det var i ett skede då jag var lite besviken på grungen och den då lite mer gnälliga rocken, och jag hade mer och mer börjat vända mig mot country och R&B.

I Nashville fanns många kvinnliga artister som blandat pop i sin country, tillsammans med popinfluerade studiomusiker från just Los Angeles.

– Jag hade skaffat lite plattor därifrån, och också träffat några musiker som kunde bli en bra ingång.

I januari 2000 inledde därför Victor Brodén det nya millenniet som Nashvillebo. – Omgiven av några av världens bästa musiker, men också av en helt annan kultur än i de nordligare staterna, på både gott och ont.

Den första tiden handlade det mest om gratisspelningar, och kontaktknytningar – men också om mötet med Chely Wright, som just haft en etta på den amerikanska Billboardlistan, och är en av svenska Jill Johnsons absoluta favoriter. Med henne blev det både turné och tv-framträdanden, bland annat i anrika The Grand Ole Opry, som han därefter återkommit till ett 30-tal gånger, som musiker.

– Sedan åkte jag bland annat med boybandet Plus One, tillsammans med flera av Shania Twains musikanter, och Janet Jacksons koreograf.

Via dem blev det tre års jobb med megastjärnan LeAnn Rimes, som sålt över 40 miljoner album.

– Och nu har jag spelat och turnerat runt med drygt ett fyrtiotal signade artister, mest i popcountrygenren, men också med mer renodlade popartister, som Richard Marx. Och jag har fått göra alla de stora amerikanska tv-showerna, som Jay Leno och Ellen DeGeneres.

– Mitt jobb är till 80-90 procent turnébaserat, men jag spelar också på en del plattor; som på en som bärgat en amerikansk Grammy. Kul, det.

En normal vecka reser Victor med någon artist från fredag till söndag, och jobbar i Nashville måndag till torsdag. När han är ledig kör han motorcykel, "det rensar kropp och själ från all stress", och har snart varit i femtio stater. I övrigt fotograferar han mer än gärna (farfar Hugo var en duktig amatörfotograf) – och tränar.

– Jag skriver också en baskrönika i världens största gitarrtidning; gillar att skriva, och hoppas en dag få skriva ännu mer. Varför inte en deckare?

– Jag har också en pop-electronicaduo med en kompanjon, The Love Elektrik. En helt annan värld!

– På senare år har jag väl också blivit lite av en ensamvarg.

Victor Brodén reser till Sverige så ofta han kan, och har bra kontakt med sina bättre vänner i Karlskrona. Och spelar gärna också ihop med dem. – Det är lika kul som det alltid har varit, menar han.

Men efter någon vecka brukar han börja längta hem. Och framgör allt då till den mexikanska maten. – Det är vad jag lever på därborta. Tacos här i Sverige är inga riktiga tacos; glöm det! Här i Sverige blir det mest lösgodis.

Victor Brodén ångrar inga beslut utmed vägen till sitt nuvarande liv i Nashville. Bortkastad tid, och oproduktivt, avfärdar han. Nu närmast står lite mer tid och fokus på den amerikanska västkusten, och spelningar med Los Angeles-baserade popartister. Samtidigt pluggar han spanska för ett besök på Kuba, lite senare i år. Eftersom han har flera motorcyklar tänker han också försöka bli en bättre amatörtekniker.

– Jag har att göra, men det är ju också så jag vill ha det, hälsar Victor Brodén från Nashville, Tennessee.