Linn Redin: Linn Redin: ”Det eviga skuldbeläggandet”
Min ettåriga whippet Lucy lärde sig snabbt att hoppa över för att få en stunds gos av farbrorn och vi hade inte hjärta att be honom sluta; alla fick en lite extra fin stund på hans promenad.
Mittemot mammas hus bor även en dam i nittioårsåldern. Hon tar sig inte ut själv men de gånger hemtjänsten har tid får hon sig en promenad och står då gärna och småpratar med hundarna.
En fin stund för alla inblandade. Men så imorse när hundarna haft sitt morgonbus i hagen går en medelålders man förbi med sin hund. Lucy misstar mannen och hunden för trevliga lekkamrater och hon hoppar över - något som annars bara händer med godisfarbrorn.
Min pojkvän springer genast ut för att ta in Lucy och ursäkta oss. När han kommer tillbaka in får jag höra att mannen blivit mycket upprörd och hasplat ur sig att “Detta är oacceptabelt!”. Spontant börjar jag, som av gammal vana, skuldbelägga mig själv; “jag borde ha uppfostrat dem bättre, jag borde sagt till min ensamstående trebarnsmamma att köpa det dyrare staketet, jag borde inte låta hundarna leka…” men kommer snabbt på mig själv med att han gjort precis det jag skrivit att vi måste sluta med; det här jävla skuldbeläggandet.
Det finns ingenstans där hundarna kan leka utan att störa någon om jag ska lyssna på alla äldre män som vill säga till med att göra allt lite bättre och skulle jag inte låta dem leka - ja då är jag en djurplågare både i andras ögon och mina egna.
Om jag hade varit mannen utanför, som uppenbarligen inte är rädd för hundar, som lätt kan gå en annan väg om han stör sig på att Lucy (kanske en gång av hundra) hoppar över, skulle jag då argsint skuldbelagt ägaren direkt?
Nej, det tvivlar jag starkt på. Har hans barn aldrig råkat leka lite väl häftigt på förskolan? Beter sig hans hund alltid perfekt? Har vi inte alla saker vi kan förbättra?
Jag tror inte att någon är felfri. Vi borde inte köra bil eller äta kött - ur miljösynpunkt är det oacceptabelt - men inte skäller jag på alla grannar låter bilen stå på under kalla morgnar för det. Någonstans får vi väl ändå lita på att alla gör så gott de kan.
Mannen kan ju se att här finns ett staket, att hunden är lika liten som hans och verkligen dumsnäll, att ägaren kommer ut direkt för att ursäkta sig; medveten om att det inte är en optimal lösning. Det finns ingen fara med situationen. Kanske kan vi istället skratta åt det hela och dela med oss av våra “slarvområden” som bara inte hinns med i den stressiga vardag vi alla delar?
Oavsett hur vi väljer att göra detta annorlunda måste skuldbeläggandet få ett slut, annars kommer vi alla gå runt och tro att vi är oacceptabla för att vi har brister. Det kommer aldrig räcka då, även om du är en cyklande vegan med solceller och en perfekt uppfostrad hund - du kanske ändå råkar grilla under ett eldningsförbud och genast är du oacceptabel i någons ögon.
Kan vi inte bara ge varandra en break? Vara lite schyssta?
Jag försöker verkligen att inte störa någon, inte stressa någon annan mer än vad det samhälle vi lever i redan gör. När vi per automatik skuldbelägger varandras minsta fel massgöder vi bara den epidemi av psykiska ohälsa som redan stadigt ökar.
Sitt inte hemma och skratta åt “En man som heter Ove” för att sedan gå ut och peka ut omgivningens brister. Jag försöker verkligen leva här utan att störa någon men det är svårt. Kan vi hjälpas åt?
