Maria Steen: Maria Steen: ”Man måste vara kompis med sina råvaror.”
Så vad gör man i slutet av stilla veckan? Jag har letat i min mentala bank efter något att reta upp mig på. En bra uppretning kan ju trigga hur många tankar som helst. Men jag kommer inte på något så där på rak arm.
Jo! Är det något fel på mig eller på potatisen?
Jag tycker mycket om att laga mat. Hyllar vassa knivar och rätt kastruller och stekpannor. Men helt plötsligt verkar potatisen ha vänt mig ryggen.
”Helt plötsligt verkar potatisen ha vänt mig ryggen. Hur svårt kan det vara?”
Hur svårt kan det vara? Uppväxt på bland annat potatis sedan motboken avskaffades (1955) så borde det vara den enklaste saken i världen, men nu uppför det sig inte längre. Hur än jag bär mig åt så vill den bli överkokt. Försöker jag överlista den så kan den bli för hård (Gud förbjude).
Vad har hänt?
Jag försöker odla potatis också, om än i liten skala, och jag kan ju konstatera att de ger väldigt lite tillbaka också.
Om man nu kan fixa en sufflé eller två som enligt litteraturen kan skrämma skiten ur köksfolket men har problem med knölarna, så får jag nog ta med mig en representativ potatis och uppsöka en terapeut.
Terapeuten till mig: ”Hur länge har du känt så här?”
Jag till terapeuten: ”Vet inte… kanske sedan jag började skala den innan jag kokar den.”
Terapeuten till potatisen: ”Och du då?”
Potatisen till terapeuten: ”…ja, du hörde ju…”
Jag får ge mig en klapp på axeln för äggen i stället, och det kan ju sitta lite extra fint så här i påsk. Stekta ägg är en favorit. Ett stekt ägg ska tjäna sitt syfte. Lös gula med ansjovisen på mörkt bröd, kraschad gula halvstekt till mackan i bilen på utflykten osv.
Men nu är det ju påsk och då ska äggen vara kokta. Det är lite enklare business. Såvida inte äggen är för färska. Då blir det en strid. Men alla strider är till för att vinnas. Och annars… men vill ju inte vara en dålig förlorare.
Glad Påsk! Trots allt.
