Ledare BLT

Vad är en nationaldag?

Sveriges nationaldag. Det firade vi i går, eller gjorde vi inte det?

Vi verkar vara synnerligen ljumma i anden när det gäller det där med nationalismen, även om vi älskar grönskande björkar, ljumma vindar och den där sakta vajande blågula flaggan, eller rödgula som i Skåne. Där är svenskheten inte heller särskilt tydlig, även om man kanske inte längtar tillbaka till Danmark. Säg Skåne, det räcker, för att travestera en hädangångens textilfirmas gamla slogan.

Ledare BLT

Vi som varit med ett tag minns Svenska Flaggans dag. Då samlades scouter och andra ideella föreningars representanter på torgen runt om i vårt land och tog emot flaggor ur någon prominent persons hand.

Då kunde man ansöka om att få en flagga så slapp man betala vare sig man var privatperson eller en förening. Skam till sägandes vet jag inte ens om detta fortfarande pågår. Men Svenska flaggans dag är det i alla fall fortfarande. Det kunde man konstatera efter gårdagens allmänna flaggning.

Efter resor kors och tvärs i Europa kan man konstatera att det är ganska klent med flaggningen i andra länder också, men å andra sidan är nationalismen eller känslan för det egna landet, den egna regionen eller det egna sammanhanget mycket stark på många håll.

Ofta har sådana känslor tyvärr en negativ bakgrund, sprungna ur förlåtna eller oförlåtna övergrepp, krigshandlingar och utvecklad patriotism i dess mest oförsonliga form. Det räcker med att nämna de hemskheter som i dessa dagar fått förnyad aktualitet i och med gripandet av den efterspanande Ratko Mladic. Där går skiljelinjerna långt tillbaka i historien, tydligen oerhört svåra att överbrygga.

Samma sak är det på andra håll på vår kontinent, inte minst efter världskriget och kommunismens totala dominans över halva Europa. Sådant glömmer människor inte så lätt. Det är kunskaper och myter som förs vidare mellan generationerna även om intensiteten i hatet och misstron bleknar med åren. Sådana erfarenheter saknar vi i Sverige.

Att resa genom Elsass eller Alsace, beroende på vilket språk man talar, ger en märklig känsla av gränsland. Byarna och städerna är prydligt tyska liksom namnen, men språket är franska och på kvittona i affärerna står summan både i euro och i franska franc! Men traditioner och lokal mat är viktigt vare sig man talar franska eller bor i en stad med tyskt namn.

Vi vet att våra grannar i framför allt Norge firar 17:e maj med en intensitet och glädje som vi svenskar möjligen skakar misstroget på huvudet åt. Är det någon som vet när Danmark firar sin nationaldag? Eller Finland? Danmark firade faktiskt i söndags och finnarna ska väl hissa den blåvita 6 december. Hur många visste det? Det är Norge som leder ligan stort.

Man kan välja vilket land eller region som helst och vara säker på att där finns en tillhörighet, en identifikation och man kan vara lika säker på att det är få människor som främst identifierar sig som europé. Visserligen är det många i USA som talar om/befarar ett Europas Förenta stater, men då har man nog ingen insikt i känslornas realiteter.

Det räcker med att minnas svårigheterna att få igenom EU:s Lissabonfördrag och inse att "presidenten" Herman van Rompuy och "utrikesministern" Elisabeth Ashton valdes, inte för att det var de starkaste korten utan de svagaste, den minsta gemensamma nämnaren.

Och tro att man tar sig fram på engelska i Europa är att lura sig själv.

Och se på det lilla landet Schweiz. Det har varit självständigt sedan 1200-talet och är egentligen en förbundsrepublik bestående av 27 kantoner och fyra språkområden, tyska, franska, italienska och så rätoromanska i kantonen Graubünden. Trots att de 27 områdena tillhör samma land, och har gjort så i århundraden, så är de sinsemellan mycket olika och är noga med att fortsätta vara det.

En spegelbild av vårt Europa.

Vi är olika och vill fortsätta att vara det, men hur blir det i framtiden? Den unga generationen glömmer snabbt. Också massakrerna på Balkan kommer förhoppningsvis att försvinna in i historiens skuggor.