Den speciella relationen

Ledare ,
USA:s president Donald Trump och Storbritanniens premiärminister Theresa May vid ett möte i Bryssel. De bägge länderna har en speciell relation.
Foto: Markus Schreiber
USA:s president Donald Trump och Storbritanniens premiärminister Theresa May vid ett möte i Bryssel. De bägge länderna har en speciell relation.

Det sägs att Storbritannien och USA har en speciell relation. Många faktorer bidrar till det.

En stor del av det som nu är USA var en gång en brittisk koloni. Många från Storbritannien utvandrade till det som blev USA, efter att landet på 1770-talet brutit sig loss från sin kolonialmakt.

De båda länderna har också samma språk, engelskan, och USA har två gånger, 1917 och 1941, trätt in i världskrig på Storbritanniens sida, och varit avgörande för att de vanns av brittiska sidan. Och vanns av demokratin, för Västeuropas del.

De två är allierade i militära alliansen Nato och det har de varit i andra sammanhang också. En del av dem har inte varit så värda att lyfta fram som goda exempel. Det främsta var det andra Irakkriget 2003, som ledde till störtande av Saddam Hussein och hans regim. Storbritannien deltog i det på USA:s sida, som främsta allierade i en koalition av villiga länder.

Det brittiska bidraget av trupper och vapen var inte så stort, cirka en sjättedel av det USA stod för. Ändå var det den största militära partnern till USA i kriget. Labourledaren Tony Blair var premiärminister då och han slöt upp bakom USA:s president George W Bush i dennes utrikespolitiska samt militära agerande i Irak. Det mötte stor kritik.

I början av den över 200 år långa speciella relationen var Storbritannien den starka partnern. Ett tag på 1800-talet hette det att solen aldrig gick ned i det världsomspännande brittiska imperiet. USA var ett land som var upptaget med sitt och egna kontinenten. En regional makt som visserligen förde krig mot grannländer som Mexiko och som på 1860-talet slets itu i ett inbördeskrig, men enades igen.

Efter andra världskriget är rollerna ombytta. USA är det stora, ekonomiskt och militärt starka landet, av de två. Storbritannien var i en process att anpassa sig till en tillvaro som ett normaleuropeiskt land. Visserligen har landet rester av stormaktsambitioner, som en permanent plats med veto i FN:s säkerhetsråd och ledande roll i brittiska samväldet.

Med EG/EU-medlemskapet sedan mitten av 70-talet gick Storbritannien in i en period av att vara ett mer vanligt land. Under Margaret Thatcher som premiärminister förde landet dock krig mot Argentina om Falklandsöarna. Men Storbritannien var ekonomiskt försvagat och kallades Europas sjuke man på 70-talet.

USA:s president Trump möter nu premiärminister Theresa May i ett särskilt möte som är ett mellanting mellan statsbesök och informellt möte. Mays land är i ett känsligt läge med utträdet ur EU, Brexit, och har att manövrera mellan bra relation och ekonomiska villkor med EU och de erbjudanden Trumps USA lockar med, särskilt på handelsområdet.

Trump går in för att splittra andra organisationer, som G8 och EU, för att få till stånd relationer mellan två parter, där USA är den ena och starkare. Så är Trumps politik för att stärka sitt land, särskilt ekonomiskt.

För May gäller det att inte lockas av Trumps erbjudanden om tvåpartsavtal, även om de är i linje med de två ländernas speciella relation.