Magnus Johansson: Trist tjafs om försvarsbudgeten
Under hela beredningens arbete har det varit enighet, ända fram tills i slutet av förra veckan då den tidigare alliansens fyra partier med buller och bång lämnade beredningens arbete. Anledningen var att man inte uppnådde en enighet kring att redan nu sätta en prislapp på de satsningar som beredningen föreslår i sin rapport.
Det är minst sagt trist när försvarspolitiken förvandlas till plakatpolitik. Det är tämligen osvenskt att det blir så, och det är skadligt för försvarets verksamheter. Vi har tvärtom haft en lång tradition av att söka enighet och långsiktighet i frågor som har med försvars- och säkerhetspolitik att göra.
Detta av det enkla skäl att det är oerhört långsiktiga verksamheter som behöver en trovärdighet över tid.
När nu de fyra före detta allianspartierna bröstar upp sig och klagar över att regeringen inte vill satsa tillräckligt mycket på försvaret ska vi komma ihåg hur det var under deras egen tid i regeringsställning. Redan efter 11 månader lämnade den dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg sin post eftersom han, som han själv sa, måste kunna se sig själv i spegeln och sina medarbetare i ansiktet.
Problemet då var att han inte delade övriga regeringens uppfattning om att man kunde spara 5 miljarder på försvaret. Och vem minns inte statsminister Reinfeldts uttalande om att försvaret är som vilket annat särintresse som helst.
Faktum är att det är under en socialdemokratisk statsminister som försvaret åter fått ökade anslag. Och alla är överens om att anslagen behöver fortsätta att öka. Låt oss nu ta del av beredningens förslag och sedan gemensamt diskutera hur finansieringen ska se ut.
Så bygger vi långsiktigt förtroende för försvars- och säkerhetspolitiken.
