Filmrecension: Blinky Bill filmen

Blinky Bill har funnits sedan 1933 och är en av Australiens mest klassiska seriefigurer för barn. Efter några tecknade TV-serier och ett par filmer (som aldrig riktigt slagit igenom i Sverige) kommer nu den animerade långfilmen till Sverige. Visserligen fick den premiär på originalspråk redan 2015 men har legat och samlat damm i en skrivbordslåda sedan dess.

Trots lågt ställda förväntningar kan inte Blinkys äventyr pigga upp.

Blinky Bill lever med sina Koalaföräldrar i en slags fristad för Australiens vildmarksdjur. Blinkys pappa är äventyrare och lämnar staden för ett uppdrag ute i vildmarken. Detta gör det lilla utopiska samhället sårbart för en girig, Trump-liknande ödla som installerar sig själv som kung utan större protester. Demagogen vill dessutom stänga gränserna för alla djur ute i vildmarken som behöver boplats. Det är tunt förankrad samhällskritik som agerar motivation då Blinky själv ger sig ut i den oförlåtande naturen för att leta reda på farsan.

Så fort Blinky lämnat boet träffar han även en oförklarligt sadistisk katt, som klumpigt dyker upp när historien behöver injiceras med lite spänning.

På sin väg möter Blinky ett gäng andra djur som agerar komiska sidekicks (ett par emuer som pratar franska, en dement vombat, en kaxig ökenödla...) och ansiktslösa människor som försöker bura in honom. Han träffar även koalan Nutsy, som vuxit upp på en djurpark och blir något av ett kärleksintresse.

Det är en skopa "Lejonkungen", en matsked "Djungelboken", en nypa "Landet för länge sedan". Tyvärr utan några av de filmernas mörkare element, som döda föräldrar eller förlorad oskuld efter kontakt med den mänskliga civilisationens grymhet. Blinky Bill riktar sig till de allra minsta barnen med sitt gulliga budskap om att jobba tillsammans. Det vilar en tydlig slapphet över produktionen som genomsyrar både den generiska animationsstilen och de halvbakade försöken till humor.