De förlorade sina barn på Medelhavet

RONNEBY ,
Ahmad Darraj och Hanan Shehade och snart tvååriga dottern Alaa kämpar för att få bo kvar i Sverige men har nekats asyl. Men familjen vill inte ge upp utan drömmer om ett liv i trygghet - det liv som tre av deras barn aldrig fick.
Foto:
Foto:
Foto:

För två år sedan kulminerade den stora flyktingkatastrofen då över en miljon människor flydde till Europa. Sydöstran har träffat Ahmad Darraj, som trodde att han lämnade krig, förtryck och svält för trygghet. Men resan över Medelhavet slutade i tragedi - tre av barnen dog.

Nu lever resten av familjen under utvisningshot i Sverige.

Ahmad möter oss i porten. Han försöker le, säger att han är glad att vi har kommit, och håller hårt om sin snart tvååriga dotter. I lägenheten, som familjen hyr av Migrationsverket, bor Ahmad tillsammans med sin hustru Hanan Shehade, dottern Alaa och sex månader gamla sonen Youssef.

Men familjen är inte komplett och kommer aldrig mer att bli. Den skulle ha bestått av sju i stället för fyra personer. Alaa och Youseff har aldrig träffat sina tre äldre syskon.

Året är 2015. Europa upplever den största massmigrationen sedan andra världskriget. Familjen Darraj är palestinier som bott hela sitt liv i Libyen. Det hinner bli augusti i huvudstaden Tripoli innan Ahmad tar beslutet att lämna landet. Han beskriver tiden innan flykten som fullständigt kaos med sönderbombade gator. I en tid kantad av konflikter och instabilitet fanns det inget annat alternativ.

– Om vi skulle överleva var vi tvungna att fly. Jag hade vänner som rekommenderade Sverige, de pratade om mänskliga rättigheter och frihet, men tyvärr hittade jag det motsatta, säger Ahmad.

Dottern Alaa kryper upp i hans knä. Stora bruna ögon ber om hjälp med något i mobiltelefonen. Luften står still i vardagsrummet. Ahmad gör allt för att samla sig. Gör sig redo för att orka prata om båtfärden över Medelhavet. Flykten över vattnet som skulle ge familjen en nystart - men som landade i raka motsatsen.

Ombord på båten fanns över 600 personer, inlåsta i ett lastutrymme. Bland dessa fanns Ahmad och Hanan tillsammans med sina tre barn, en 7-årig flicka, en 5-årig pojke samt ytterligare en åtta månader gammal dotter. Lilla Alaa låg då i sin mammas mage. Ombord fanns även Ahmads bror och brorsdotter.

– Det hade bara gått någon timme innan kaptenen började skrika att något hade gått sönder. Det började ryka, jag minns att det kom gas. Sedan började båten sjunka. Det tog bara någon minut.

Ahmad visar upp långa ärr på sina armar. Ärr han fick under försöken att krossa en glasruta för att få ut sin familj. Försöket lyckades men båten var redan på väg ner under ytan.

– Folk blev livrädda. De som kunde dök ner i vattnet. Allt gick så fort, man hann inte tänka. Jag höll mina tre barn i famnen...

Vattentrycket var så kraftigt, när båten sjönk, att barnen slogs ur armarna på honom. Efter uppskattningsvis två minuter hittade Ahmed upp till ytan. Där hittade han sin fru, men barnen var borta.

– Jag minns att det var räddningsbåtar överallt. Det sägs att runt 400 personer räddades ur havet, 200 dog. Mina barn, min bror... försvunna. Min brorsdotter hittades, men då var hon redan död.

Efter 16 dagar på sjukhus i Italien åkte Ahmad och Hanan vidare mot Sverige. Det land de hade haft som mål hela tiden. Men det trygga livet i norr blev en ny kamp. Dottern Alaa skadades under flykten över Medelhavet och föddes med bara en fungerande njure. Operationer, otaliga läkarbesök och önskan om att bli beviljade asyl har kantat familjens senaste två år.

Alaa har hoppat ner från sin pappas knä. Tårarna bränner i ögonvrån. Sedan, tryckande tystnad i rummet när sorgen tar över. Ahmad bryter ut i tårar. För hur går man vidare när man förlorat sina barn?

– Ja, vad ska jag göra, lyckas han tillslut säga.

Han vill åka tillbaka till Italien och leta efter sina barn och sin bror. Kunna begrava dem. Ryktet säger att hans brors kropp troligtvis är hittad.

– Jag har kontakt med en advokat i Italien som säger att jag måste ha uppehållstillstånd i Sverige för att kunna åka.

Men för drygt två månader sedan fick Ahmad avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Enligt Ahmad beror de på att han och familjen saknar pass. Det enda de fick med sig under flykten över Medelhavet var libanesiska resedokument.

Familjen lever nu under utvisningshot men har överklagat till migrationsdomstolen. Vad som händer nu vet de inte.

– Vi kan inte åka tillbaka. Alla vet hur de statslösa i Libanon lever. Vi blir dåligt bemötta, får inte äga någonting.

Samtidigt är Ahmad, milt sagt, besviken på de svenska myndigheterna. Han berättar om vänner till familjen, som också förlorat släktingar, men som kommit till andra europeiska länder. Där ska de ha fått uppehållstillstånd inom några månader.

– Om Libanon varit ett tryggt land hade inte 14 miljoner människor lämnat det. Och jag, som från början är från Palestina… jag vågar inte ens tänka tanken. Jag har inget land att vända mig till.

– Jag måste få uppehållstillstånd. Sedan ska jag åka och leta efter mina barn. Det är det viktigaste.