Karin Ferneborg: Karin Ferneborg: ”Drömmen om en Ford när kylan biter”

Det är trångt på bussen men jag kniper en fönsterplats. Vi åker längs med ån och in mot hamnen. Bussen stannar vid högskolan. Jag irriterar mig på alla resenärer som inte är redo med sina busskort. ”Är det bara jag som har en tid att passa” vill jag skrika. Sneglar på klockan. God tid till tåget går. Tar en till tugga av min smörgås. Vid nästa hållplats kliver resenär efter resenär av. Jag tackar för det och brer ut mig på båda sätena. Men så släcks bussen ner och stängs av. Jag tar ut mina hörlurar och tittar upp. Tomt.

- Hallå? Ropar busschauffören.

– Hallå? Frågar jag tillbaka.

– Vi är framme nu, säger han.

– Nää, jag har ett par stationer kvar, svarar jag och sätter mig tillrätta.

– Nej, det här är ändhållplatsen.

Att ta fel buss borde vara en fysisk omöjlighet för en person med lätt kontrollbehov men uppenbarligen kan det hända den bästa. Jag inser att klockan tickar på och tåget snart kommer av avgå från perrongen på andra sidan stan.

Min erfarenhet av pendlarlivet är inte positiv. Men det brukar inte vara mitt fel. Det är årstiderna fel. Höstlöv, snö och regn förhindrar tågen att ta sig fram. Det är också elfel, kontaktledningsfel och fordonsfel. Aldrig är det Blekingetrafiken eller SJ:s fel.

Den senaste resan jag åkte hem med tåg var tåget försenat, och sedan ställdes det in. Och sedan var nästa tåg försenat och även det ställdes in. Jag höll på att kollapsa på perrongen. När min gamla Ford kan ta mig till jobbet, varför skulle då inte ett fordon i miljonklassen kunna göra det?

-Hallå damen? ropar busschauffören.

Jag vaknar upp ur min förvirrade bubbla.

– Vart ska du?

– Jag skulle med tåget, svarar jag uppgivet.

– Jag kör dig dit!

Tack du snälle bussamarit som visade att även tidtabeller inte alltid kommer i första hand - varje fall när kylan biter.