"Det är min plikt att berätta"

En kvart innan det är tänkt att Nadja Casadei ska möta upp oss i Lidingö centrum får jag ett sms. ”Kan ni be taxin stanna utanför min port, bredvid Maltes cykel, det är där Gunnar bor, jag är där nu, var tvungen att lägga mig ner lite ?”

Det är Karlskronabördiga Nadja Casadeis vardag numera. Hon vet aldrig när tröttheten och illamåendet slår till. Hon avskyr att inte ha kontroll över kroppen. Avskyr att inte själv bestämma hur dagen ska se ut. Avskyr att inte veta.

Hon tar emot oss i en stor lägenhet där särbon Gunnar Tryde bor. Hon ber om ursäkt flera gånger för att hon inte kunde komma och möta oss. Hon ser ledsen ut.

Men hon ändrar snabbt sinnesstämning.

– Vill ni ha kaffe, ropar hon högt från köket? Ja det vill ni, det vill jag också. Ni vet, jag har inte druckit kaffe på flera månader på grund av det jäkla magsåret.

Magsåret. Det som hon så länge trodde var ett vanligt magsår. Som visade sig vara en aggressiv form av lymfom. Cancer i lymfkörtlarna.

– Läkaren ringde och ville att jag skulle komma in till sjukhuset. Men jag gav mig inte, jag ville ha besked i telefonen. Lymfom, samtidigt som jag sa det högt för mig själv googlade Gunnar och fick fram ordet cancer. Vad fan är det här, jag ville veta allt på en gång, berättar Nadja.

Hon tar några vindruvor och en riskaka. Hon passar på medan hon känner någon form av hunger. Hon vet aldrig när den kommer och går.

Nadja lades in dagen därpå och den första cellgiftsbehandlingen påbörjades inom kort.

Som fiskar som simmar

Hon beskriver den första tiden som en dimma.

– Jag kände mig som fiskarna som simmar runt med öppen mun i vattnet. De bara simmar, utan mål.

Hon gapar stort och visar simrörelser med armarna.

Läkarna har hittat spridning i magen och i halsen. Prognosen är vanligtvis ganska dyster och varannan dör av den cancerform Nadja har drabbats av. Men hon har oddsen på sin sida.

– Jag är ung och vältränad och kan därför ta emot cellgifterna oftare än vad som är vanligt, min kropp tål en tuff behandling.

Men det viktigaste av allt, det finns inte på kartan att hon inte ska klara det. Hon tänker att det här är en resa med lyckligt slut.

– I februari är behandlingen klar, då ska jag vara frisk. Min stora utmaning fram till dess är att hålla mig i form.

Hon går en tuff match. Blir andfådd av minsta lilla. Och säger kroppen nej, så är det nej.

– Men det finns alltid de som har det värre och vet du, jag är så glad att det är jag som har drabbats. Tänk om det hade varit någon i min familj, tänk om min lilla Bella hade fått cancer. Min lillasyster ?

Nadja börjar gråta, den annars så torra näsan börjar rinna och ögonen blir plötsligt svarta och blanka.

Allt har en mening

Men hon kommer tillbaka och spänner samma ögon i mig.

– Allt har en mening, det är fanimej meningen att jag har fått cancer. Ta min relation till Gunnars döttrar, till exempel. Vi har inte alltid haft det så lätt tillsammans, men nu känner jag en ärlig värme från dem och jag känner att Gunnars och min kärlek får landa.

Cancern har också gett henne chansen att få ut ett viktigt budskap: Med glädje kommer man hur långt som helst.

– Det är så många som tror att de har fått cancer för att de har gjort fel. Jag vill visa att det inte behöver vara så. Jag är en renlevnadsmänniska men har fått cancer ändå. Jag skäms inte och jag vågar skämta om min sjukdom. Det är min plikt att berätta och jag får så mycket kärlek tillbaka.

Och hon berättar verkligen allt. På bloggen och i intervjuer. Hur hon spytt blod, hur hon springer på toa om nätterna, hur hon slipper raka sig i underlivet, hur det känns att tappa allt hår, att vara ständigt trött, tvivlet, att inte vilja äta.

Sjuk för första gången

Håret... Gunnar ansluter och vi äter lunch på parets favoritställe ett kvarter bort. Vi hinner knappt sätta oss förrän hon berättar för honom om just håret.

– I dag var det inte kul att gå ut Gunnar, förstår du? Jag är helt kal, för första gången känner jag mig sjuk. Det är inte jag som är i spegeln, det är en sjuk person, berättar Nadja.

Gunnar vet inte om han vågar skratta. Deras relation är trygg och de har en rå ton mot varandra och kan skämta om det mesta. Men just när det gäller håret, verkar han bli osäker.

– Men jag har sagt att du är snygg, du är det, utan hår också. Samma Nadja, säger han.

Och berättar hur han imponeras av Nadja. Hur han hör henne fråga läkarna hur snabbt och ofta man kan ta emot cellgifter. Vad är rekordet liksom. Och hur hon frågar honom hur snabbt häcklöperskan Ludmila Engqvist började träna efter sin cancerbehandling.

– Prognosen för Nadjas cancer är 50/50. Man tar emot det beskedet på olika sätt. Nadja att hon har 50 procents chans att överleva. Inget annat, säger Gunnar.

Ska komma tillbaka

Lika övertygad om att hon kommer överleva cancern lika övertygad är Nadja att komma tillbaka i toppform. Och kanske är det därför hon, trots att vi intervjuat och fotograferat henne i flera timmar, bestämmer sig för ett träningspass på träningsanläggningen Bosön.

Där bland elitidrottare och personal märks det extra tydligt att Nadja gör avtryck. Precis alla kommer fram och hälsar, skrattar med och kramar om Nadja. Hon får precis den kärlek hon behöver och hon får den tack vare sin öppenhet.

– När jag fick cancerbeskedet ville jag berätta för hela världen. Det gör jag nu och jag hoppas att det kan stärka alla som vill ta del av min resa.

Den här artikeln är starten för vår artikelserie "Nadjas fajt mot cancern" där ni läsare får följa Nadja vecka efter vecka med start på onsdag. Nadja kommer, tillsammans med journalisten Magnus Ornhammar, dela med sig av sina erfarenheter av att leva med cancer.