Debatt: Det gemensamma samhällskontraktet
Jag har aldrig gått på fjällvandring, men en sak har jag förstått och det är hur viktigt det är att hålla ihop. Någon som tar täten och en annan som håller ihop på slutet, som har ansvar att ha koll och hålla en sådan takt så att hela gruppen hänger med, det är liksom det som är själva poängen om man vandrar i grupp. Man tar ansvar för varandra, pratar och peppar för att skapa positiv energi så att den som kanske vandrar för första gången eller stundtals kan ha svårt att hänga med också känner sig som en i gruppen.
Bilden av fjällvandringen kan också tjäna som en beskrivning över vårt samhälle. Vilken syn vi har på människan och samhället avgör vilka politiska val vi gör.
Den stund vi vandrar här på jorden så spelar det faktiskt roll om vi ordnar ett liv som blir så bra som möjligt för de flesta. Det är bra för individen men också för hela samhället. Ju större jämlikhet och jämställdhet desto bättre hållbarhet och tillväxt, det är inte enbart en politisk uppfattning utan är något som kännetecknat Sverige under lång tid och som visats i forskning och jämförelse med andra länder. Humlan flyger, som Göran Persson en gång uttryckte det.
Ett litet land med en liten befolkning i Europas utkant har visat sig kunna förena stor skattefinansierad verksamhet för alla med hög konkurrenskraft och som kunnat ligga i framkant när det gäller utveckling, kunskap och innovation.
Så har det varit och så är det fortfarande. Samtidigt ser vi att vår unika samhällsmodell förändrats och försvagats. Friheten och tryggheten i att kunna förverkliga sina bästa stämningars längtan med förvissningen om att tryggheten finns om man behöver den, är inte längre lika självklar. Inkomstklyftorna i Sverige har sedan 1990-talet ökat dramatiskt.
Ekonomiskt starka grupper har dragit ifrån och mångdubblat sina förmögenheter medan de med små marginaler inte haft samma utveckling. Nu handlar ju inte livet enbart om hur mycket pengar du har på banken eller hur mycket du tjänar i månaden. Men för den som inte levt med rädslan för att det aldrig finns reserver för att klara oförutsedda utgifter och att ständigt känna ångest över om pengarna inte ska räcka hela månaden tror jag inte förstår vad det gör med tryggheten.
Den ekonomiska ofriheten där allt handlar om att klara sig, nästa dag, nästa vecka. Ofriheten att vilja men att inte kunna göra ens den där lilla utflykten eller semesterresan med sina barn.
”Den ekonomiska ofriheten där allt handlar om att klara sig, nästa dag, nästa vecka. Ofriheten att vilja men att inte kunna göra ens den där lilla utflykten eller semesterresan med sina barn.”Carina Ödebrink
Ojämlikheten där de ekonomiska klyftorna tillåtits växa under lång tid och dessutom mer och snabbare i Sverige påverkar individen och är en fråga om liv och död. Att leva under ekonomisk stress påverkar medellivslängden.
En ny rapport från Göteborgs stad visar att för kvinnor i förorten är den förväntade genomsnittliga medellivslängden hela nio år kortare än för kvinnor i centrala Göteborg. Skillnaderna i befolkningens hälsa är stora mellan olika stadsdelar och sedan förra jämlikhetsrapporten 2014 finns de kvar men klyftan har ökat med 20 % mellan kvinnor i fattiga och mer välmående stadsdelar.
Är då denna utveckling ofrånkomlig? Det finns ju de som med bestämdhet hävdar det. Att socialdemokratins tron på frihet, rättvisa och solidaritet skulle vara en naiv utopi och som våra politiska motståndare vill krossa till varje pris. Men humlan flyger, vi har sett det och det finns en stark folklig förankring för ett samhälle med en välfärd som finansieras solidariskt och fördelas efter behov.
Men vi behöver se och förstå att en majoritet av den tillväxt som skett i Sverige under lång tid inte blivit till investeringar i det gemensamma, i skola, sjukvård, äldreomsorg, vägar och järnvägar. En välfärd som vi alla över tid kan ha behov av och att det därför finns ett värde i att det kommer alla till del därför att vi bli ett bättre och starkare samhälle. Denna tillväxt som arbetats ihop av alla som jobbar har istället för investeringar i det offentliga blivit till investeringar i det privata, för enskilda individer och inte kommit alla till del.
Vi behöver därför stärka samhällskontraktet. Stärka det gemensamma. Det kanske inte är fler jobbskatteavdrag, RUT-avdrag vi behöver, för varje krona vi ger i avdrag är en krona mindre till det gemensamma. Det går, om vi vill. Att bygga på det gemensamma istället för att öka motsättningarna.
Att se oss själva i varandra och att alla behövs. Det handlar om att vilja och välja.
Carina Ödebrink, socialdemokratisk riksdagsledamot
