Debatt: Välfärdsstaten behövs för att den är genialisk
Faktum är att välfärden i form av en välfärdsstat med sociala skyddsnät och omfördelande mekanismer är en historisk parantes. Hur mycket vi än vill tro det idag så är välfärden i modern svensk tappning en avvikelse från hur mänskligheten i regel har organiserat samhället. Med det sagt är välfärden inte något vi kan ta för givet. Välfärden är under ständig förändring där riktningen på utvecklingen bestäms av politiska val och prioriteringar.
Ett problem som den observante läsaren av denna inledning redan har noterat är begreppsanvändningen. Jag blandar ordet ”välfärden” med användningen av konstruktionen ”välfärdsstaten”. För mig som socialdemokrat är det lätt att se dessa två ord som mer eller mindre synonyma. För någon på högerkanten spelar det större roll om det pratas om välfärd eller om en välfärdsstat. Skälet till att jag inte är så noga med begreppsapparaten är för att jag inte ser någon reellt framkomlig väg för en god välfärd för hela befolkningen på annat sätt än att den organiseras offentligt.
Sverige och därmed svensk socialdemokrati har varit ett av dom mest framgångsrika länderna i världen på att skapa välfärd till hela befolkningen. Om inte det mest framgångsrika. Den socialdemokratiskt präglade välfärdsregimen som många av framförallt norra Europas stater har byggt upp under 1900-talets senare hälft saknar motstycke i sin förmåga att utjämna livschanser och skapa frihet för människor. Detta genom att välfärdsstaten omfördelar resurser på ett genialt sätt.
För högern är välfärdsstaten synonymt med bidrag. Bidrag som omfördelas genom beskattning. Vad högern inte förstår. Eller inte vill erkänna att dom förstår är att den största omfördelningen inom ramen för välfärdsstaten inte sker genom pengar i fickan. Den stora omfördelningen sker genom dom förmåner som välfärdsstaten ger alla rätt till. Likaså sker det genom omfördelning över en individs liv. Mellan generationer.
En genomsnittlig förskoleplats kostar ungefär 135 000 kr om året. En förlossning kostar mellan 25 000 kr och 75 000 kr beroende på komplexitet. En plats på äldreboende kan kosta så mycket som en miljon kronor. Jämfört med hur mycket en individ kan få i bidrag är alltså utfallet från dom förmåner som välfärdens verksamheter enormt mycket större. Dessutom får alla del av dessa förmåner oavsett inkomst eller förmögenhet. Dom är generella.
I ljuset av detta blir ofta diskussionen om till exempel skattesänkningar direkt fördummande. När argumentationen om sänkta bidrag kommer på tal påstås det att massor av pengar kan sparas om bara bidragen sänks. Och visst kan pengar sparas genom att människor går från bidrag till arbete. Alla som kan jobba ska givetvis jobba. Problemet idag är dock oftare att många som vill jobba inte får jobba eller inte får jobba i den utsträckningen dom vill. Eller att några jobbar mer än dom önskar eller orkar.
Därför är den stora frågan inte hur mycket högern kan sänka skatten genom att sänka bidragen. Trots att dom försöker få socialförsäkringar till att kallas för bidrag också. Den stora frågan är hur mycket dom måste skära i välfärdens förmåner för att pengarna helt enkelt inte räcker till när den offentliga pengapåsen hela tiden ska minskas.
Idag är det ytterst få politiska partier som föreslår att hela välfärdsstaten ska avskaffas. Men prioriteringarna är tydliga mellan höger och vänster. Varje gång högern går fram med förslag så ska skatten sänkas. Det måste betalas någonstans och när alla skattesänkningar på alla nivåer summeras är det lätt att se att det är välfärdens förmåner i form av skola, vård och omsorg som måste bantas. Skattesänkningarna ger också i regel mest till den som har mest eftersom skattesänkningarna som högern föreslår inte fördelas till dom med lägst inkomster. Det ser vi inte minst i deras motförslag till det föreslagna garantitillägget.
”Människor blir inte bättre på att söka jobb, utbilda sig eller på att hålla sig från problem bara för att dom blir fattiga.”Ola Möller, socialdemokratisk riksdagsledamot
Diskussionen om välfärden i Sverige är diskussionen om välfärdsstaten. För mig som socialdemokrat är det självklart att omfördelning är något bra. Människor blir inte bättre på att söka jobb, utbilda sig eller på att hålla sig från problem bara för att dom blir fattiga. Människors fulla potential kommer bäst fram genom att möta andra och olika människor, få rätt och bra utbildning och känna trygghet när sjukdom, skador och annan otur råkar infinna sig.
Dom som byggde upp välfärdsstaten begrep det här. I historiens ljus borde även vår generation fatta detta. Även högersidan. Men det är kanske att hoppas på för mycket.
Ola Möller, riksdagsledamot, socialdemokraterna
