Debatt: Vad ska vi göra med de riktigt svåra fallen?

Vi kan möta dem också senare i den brottsliga karriären. Efter HVB-hem, särskild ungdomsvård och alla möjliga former av vårdinsatser fortsätter de. Innan de fyllt 18 år är deras brottsregister flera sidor långa.

Vad ska vi göra med dem? De riktigt svåra fallen.

Svaret har länge varit, generella insatser. Logiken verkar vara glasklar. Eftersom många av dem vi talar om kommer från fattiga, trasiga förhållanden, är det där vi borde börja.

Ja, ända sedan början av 1800-talet och kronprins Oscars straff- och fängelsereformer har man försökt det hela. Utrota brottslighetens orsaker, som det brukar heta, med alla upptänkliga sociala, pedagogiska och andra insatser. Men de har ändå inte bitit på just den där lilla procenten, de svåra fallen, varför?

Det är det klassiska. För att det finns ett samband, fattigdom, usla skolresultat eller frånvarande fäder, så betyder det inte att det är samma sak som att just detta är orsaken till att någon blir kriminella. Sanningen är den att de flesta fattiga inte blir kriminella. Usla skolresultat leder inte raka vägen till gängkriminalitet. Ett försvinnande fåtal av dem som har frånvarande fäder börjar råna, stjäla och misshandla.

Klart att vi ska förbättra samhället, stärka skolan, göra något åt ekonomiska orättvisor. Men kriminaliteten och de svåra fallen kommer vi inte åt enbart på det viset.

När jag skrev min bok, ”Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område” (Jure förlag), fick jag upp ögonen igen för några av socialdemokratins bortglömda hjältar på detta område. Karl Schlyter, justitieminister och straffrättsreformator, Else Kleen, journalisten som av egen kraft drev igenom bland annat en fängelsereform och Torsten Eriksson, legendar inom fängelseområdet.

Visst, alla tre nämnda stod också för många tokigheter, men de hade en klokskap som gått förlorad. Förståelsen av vikten av att skilja ut och behandla de svåra fallen på särskilt sätt. Och det tidigt.

Idag kan vi säga att överideologin är att ha utgångspunkt i hjälp, stöd och frivillighet. Köra det i botten och när det inte hjälper, och det egentligen är för sent, ta i lite så där halvhårt.

Men Gud förbjude att tidigt överge hjälpen, stödet och frivilligheten. Tidigt stryka frivilligheten, kontrakten, terapierna och se, här har vi en av dessa ”svåra fall”. För där sätter också lagen stopp.

För att göra ett skifte i dessa frågor måste både ideologier överges, rättsliga ramar ändras och gamla käpphästar överges. I sig rätt stora saker. Men en bra början är att erkänna, det finns svåra fall och de kräver särskild behandling.

Bo Wennström, professor emeritus, Uppsala universitet