Ett undangömt liv

– Jag vet inte var jag skall ta vägen. Det känns som om jag lever mellan två krig, säger Elhame, mamman i familjen.

Det som familjen kritiserar hårdast är att de svenska myndigheterna tagit för lång tid på sig att ta beslut. De tycker att utvisningsbeslutet skulle kommit efter tre månader, inte tre år.

–Man hinner rota sig på tre år. Gramos har nya vänner och har lärt sig svenska. De får inte göra så här mot en människa. Vi trodde vi var fria och trygga i Sverige, säger Elhame.

> Gått under jorden

Familjen Krasniqi flydde till Sverige från Kosovo 1998. Sonen Gramos var då tio år och dottern Grentina två år. De har fått avslag på sina ansökningar tre gånger och väntar nu på svar på ytterligare en ansökan. Sedan i slutet av april har familjen levt gömd för myndigheterna. Under de två månader som gått har de bott hos tre olika familjer. I fredags flyttade de igen. De kan inte gå ut, persiennerna är alltid nerdragna. De får förlita sig på andra människors godhet. Ett nätverk av familjer hjälper dem med bostad och mat.

> Förlamande maktlöshet

– Det jobbigaste med att hålla sig gömd är livet. Vi har ingen framtid. Vi lever bara för idag. Man kan inte tänka. Man är som förlamad, säger Muhamet, pappan i familjen.

Muhamet var barnboksförfattare och journalist när familjen bodde i Kosovo. Han säger att han saknar skrivandet men att han inte kan koncentrera sig.

–Min fru gråter hela dagarna. Mina barn drömmer mardrömmar. Jag känner mig så maktlös. I mitt hemland jobbade jag mycket med barn. Nu kan jag inte ens hjälpa mina egna.

> Vill stanna för barnens skull

De svenska migrationsmyndigheterna tycker inte att familjen har tillräckligt starka skäl för att få stanna. Elhame fruktar för sina barns framtid. Dottern är född med klumpfot och har opererats ett flertal gånger. Hon har efter undersökning av läkare bedömts att med största sannolikhet vara utvecklingsstörd. Läkaren rekommenderar att hon umgås mycket med jämnåriga för att få en så normal uppväxt som möjligt. Även psykologhjälp föreslogs. Hon har kraftig övervikt och svårt att röra sig och har därför rullstol.

> Längtar efter skolan

– Vårt hemland är svårt krigshärjat. Det finns inga resurser, ingen fungerande sjukvård, inga jobb. Ingenting. Vår dotter kommer inte att kunna få den hjälp hon behöver om vi tvingas åka tillbaka till Kosovo, säger Elhame.

Gramos, som nu är 13 år, har funnit sig väl tillrätta i den svenska skolan. Hans skolgång skulle bli lidande om han skulle bli tvungen att än en gång börja om i en ny skola . Han berättar att det är skolan han saknar mest där han sitter i den mörka lägenheten. Han saknar också sin cykel och han längtar efter att få spela fotboll.

– Jag vill leva som en fri människa, säger han.