Låg fyra mardrömsdygn på köksgolvet

Nu har Ingrid varit hemma i fjorton dagar.

– Det känns jätteskönt, säger hon med ett brett leende. Men bäst av allt var att jag inte bröt lårbenshalsen som man först trodde. Jag behövde inte opereras, men däremot slog jag mig i höften och har en stor svullnad som inte gått ner.

Ingrid Frosberg går med rollator och har svårt med balansen. Riktig vad som hände den här fredagskvällen den 11 maj vet hon inte.

Katten Sessan spinner fryntigt i sovrummet, men Ingrid tror inte att hon föll, när hon skulle katten mat.

– Först trodde jag det, men såhär i efterhand...Nej, det fanns nog någon annan orsak.

– Jag tappade nog bara helt enkelt balansen.

För Ingrid började nu en kamp för att ta sig upp. Men hon är svag i armarna och trots smärtorna hon fick vid fallet somnade hon till. Så kom lördagen. Hon hörde telefonen ringa, men kunde inte nå den. Kylskåpet däremot lyckades Ingrid få upp och där stod den -en och en halvlitersflaskan med mineralvatten.

– Det blev min räddning, mot uttorkning, tror hon och visar var flaskan stod.

Så kom söndagen. Och måndagen. Och tisdagen. Telefonen ringde, men Ingrid låg kvar vid sitt kylskåp. Sessan vankade oroligt omkring och pockade på uppmärksamhet.

– Konstigt, nog säger Ingrid var jag vid medvetande hela tiden. Men jag trodde faktiskt att det var slut för min del.

Sent på tisdagskvällen den 15 maj passerade två av Ingrids vänninnor utanför bostaden. Det lyste och eftersom Ingrid inte svarat i telefonen ringde vänninnorna polisen, som tog med sig en låssmed.

– Så lycklig jag var, när jag äntligen fick hjälp. Och ambulanspersonalen var underbar.

Igår var Ingrid för första gången på fjorton dagar ute på en halvtimmas promenad med sin rollator och två medhjälpare.

– Jag ska få trygghetslarm också, säger hon och man anar lite finurlighet bakom. Det kan väl jag behöva?

– Man vill ju försöka sköta sig själv så länge man orkar.

Nu har Ingrid hemtjänst, men framöver blir det nog något servicehus.

– Jag har ju tre långra trappor upp till lägenheten, men än så länge går det bra. Om jag har någon som håller mig under armen.

–Du ska veta att jag var hungrig efter de här dygnen, säger Ingrid. Och Sessan också. När jag låg där på golvet och dagarna bara gick trodde jag aldrig hjälpen skulle komma.