Veteranens sista långresa startar idag
Att åka med HMS Carlskrona har för många ett nästan magiskt skimmer över sig. Äventyr, värme och fjärran länder väntar de unga värnpliktiga som mönstrar på. Men Lasse Andersson är en veteran när det gäller resor till sydligare breddgrader. 1976 steg han för första gången ombord på flottans långresefartyg, som då var HMS Älvsnabben.
- Den första resan är den man aldrig glömmer. Då var det inte så lätt och enkelt att flyga till exempelvis Hong Kong. Att åka jorden runt var väldigt exotiskt.
> Utvecklande
Lasse Andersson har återkommit på långresa efter långresa. Med ständigt nya värnpliktiga och kadetter lär man sig nått nytt på varje resa, man blir som en familj.
- Vi ser ju varandra i alla situationer. När vi är ledsna, glada, arga eller förbannade. Du kan säga saker till folk ombord som du aldrig skulle kunnat säga iland utan att de blivit riktigt förbannade eller kränkta.
Månaderna ombord på HMS Carlskrona är personlighetsutvecklande, och ju yngre man är när man kliver ombord dessto större är skillnaden när man mönstrar av, menar Lasse Andersson.
- Det mamma lämnar på kajen, är inte det hon får igen sex månader senare. De värnpliktiga utvecklas något otroligt. Dessutom brukar alla gå upp minst ett par kilo under resan.
> Neptuns hov
En av de mer minnesvärda stunderna brukar vara korsandet av ekvatorn. De stackare ombord som aldrig tidigare korsat ekvatorn ska enligt internationell sjöfartstradition döpas av Neptuns hov när de passerar den magiska latituden. Fartyget ligger stilla under ett dygn för att dopet ska kunna förberedas ordentligt, och dagen D väcks de “obefarna” av sina “befarna” kamrater insmorda i svart färg och med blodiga tänder. Och ingen slipper undan.
- Denna dag har alla “obefarna”, om det så är fartygschefen eller tvättaren, samma rang. Exakt hur dopet går till är ju givetsvis hemligt, men det är ett minne för livet.
> ”Plåtsjuka”
Men även om man lyckats ta sig helskinnad över ekvatorn är det inte alltid frid och fröjd ombord. Alla som varit ute till havs en längre tid vet vad ”plåtsjuka” är, säger Lasse Andersson. När man är “plåtsjuk” är man ofta deprimerad, har hemlängtan och svårt att se sakers rätta proportioner. Världen kan ställas på ända över en felplacerad kaffekopp.
- Den omtanke och den uppmärksamhet man får från övriga besättningen är nästan rörande, för alla vet att man har varit där själv och att det går över.
Lasse Andersson har varit till sjöss i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv, men när HMS Carlskrona angör hemmahamnen igen den 16 juni går Lasse iland för sista gången. Med avtalspension blir han en civil man vid 55 års ålder. På sin sista resa kommer nog även Lasse Andersson att utsättas för ett dop, men av helt annat slag än de “obefarna” får vid ekvatorn.
- I vit paraduniform döps man snyggt och prydligt under hedersbetygelser, då är det många som brukar få en liten tår i ögat.
