Debatt: Sverige ska inte spela stormaktsspel
Det militära försvaret är avrustat, och det kommer att ta lång tid att bygga upp det på nytt. Vår utrikespolitik styrs av känsla, av goda avsikter, inte av förnuft och realism, och irriterar många gånger helt i onödan vår stora granne i öst.
Denna politiska ekvation går inte ihop. Vår statsledning skapar osäkerhet genom provokativa utspel mot Ryssland och gör oss till ett alltmer sannolikt angreppsmål genom täta militära samarbeten med Rysslands huvudmotståndare, där intentionerna går långt utöver att värna Sveriges oberoende. Den tillåter främmande makt att öva på vårt territorium för framtida operationer som mycket väl kan strida mot landets egna intressen.
Statsledningen går med andra ord inte in för att avhålla mot aggression utan har valt en stormaktsmodell: att avskräcka. Modellen innebär i praktiken att hålla öppet för, att bidra till och från svensk mark bistå andras långräckviddiga anfallsplaner in på en annan stats territorium.
Huvudlöst måste man säga att detta är. Om vi skulle bli anfallna – någonting som inte har inträffat sedan 1808 och alltjämt är högst osannolikt, om vi inte själva låter oss bli indragna i stormakternas ständiga konflikter med oviss utgång – kan vi inte räkna med att vinna en duellstrid med en överlägsen fiende. Vår fördel i ett sådant läge är, att vi känner vårt land – våra vikar och farvatten, våra gömslen – bättre än någon annan. Bättre än någon anfallande makt och bättre än dem som vi numera officiellt väntar oss understöd från, det vill säga Nato-sidan.
Det är på hemmaplan, genom ett motståndskraftigt territorialförsvar, som vi ska hejda, hindra, sinka och slå en eventuell fiende. Och vi måste övertyga honom om att vi kan göra det. Detta kräver en tränad befolkning samt en massiv mobilisering, militär såväl som mental, om det skulle behövas. Erfarenheter från 1900-talets senare hälft visar att sådana strategier kan vara framgångsrika, även om de krävt stora offer. Bombkrig har ofta lett till militära eller politiska fiaskon för dem som har inlett dem och ibland till katastrofer för dem som har utsatts för dem.
”Alliansfrihet och strävan efter neutralitet, på basen av egen värnkraft och uthållig säkerhetspolitik, utgör en obestridlig fredsfaktor.”Anders Björnsson
Nato-kopplingar ökar risken för att vårt land blir ett offer för aktioner riktade mot vår nära omgivning, mot vår försvarsförmåga och vår välmåga. Kallinge flygplats och Karlskrona örlogsbas är naturliga angreppsmål för en fientlig makt som känner sig hotad eller vill slå till föregripande – någon lust att erövra Sverige och göra vårt land till en rysk lydstat har dock inte förmärkts (annat än i viss opinionsbildning). Sveriges egen deklarerade lust att gå andra stater till handa vid angrepp hotar i hög grad vår egen säkerhet och suveränitet och särskilt våra känsliga gränsposter. Vi ska vara rädda om dem.
Ett Nato-medlemskap skulle göra det etter värre. Istället borde vi försäkra den närmaste omvärlden om att Sverige inte har några som helst avsikter att upplåta baser åt eller på annat sätt hjälpa en viss stat eller allians av stater att angripa en tredje part och att vi strävar efter att stå utanför alla krigshandlingar, såvida vi inte själva blir angripna. Det kräver att vår säkerhetspolitik justeras på åtskilliga punkter. Alliansfrihet och strävan efter neutralitet, på basen av egen värnkraft och uthållig säkerhetspolitik, utgör en obestridlig fredsfaktor.
Stormakter är aldrig att lita på. Det gäller oavsett ideologiska förtecken och byten av statsledningar. Och vår omvärld är inte låst utan befinner sig i ständig rörelse. Beslut om hur vi orienterar i denna komplexa omvärld får vi inte låta gå oss ur händerna.
Anders Björnsson, medutgivare av sajten alliansfriheten.se.
