Mattias Nilsson: Mattias Nilsson: ”Han med mustaschen”
Ja, det kan man fråga sig efter att man tvingats genomlida trailern till den kommande storfilmen Döden på Nilen där vi åter tvingas se Kenneth Branagh som mästerdetektiven Hercule Poirot iförd extremt lustig mustasch.
Det började redan 2017 när den gamle Shakespeare-tönten Branagh tog sig an en nyinspelning av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.
Ambitionen är egentligen god; att sprida de klassiska Christiedeckarna om den pedantiske Hercule Poirot till en - som man brukar kalla det - ”modern publik”.
Med detta menas folk som mestadels får sina kulturella intryck via Tik Tok och som klassar Camilla Läckberg som god litteratur. Folk som tror att en rödhårig och småsvullen Branagh ger total rättvisa åt den märkliga karaktären, när många andra nöjer sig med de helt genomtröskade filmerna med Peter Ustinov eller de verkligt sönderspelade tv-avsnitten med David Suchet i rollen som den bajsnödigt enerverande snobbstroppen Poirot.
”Folk som mestadels får sina kulturella intryck via Tik Tok...”
Vad tillför då dessa nya filmatiseringar? Platt intet! Vad ger de som inte redan gavs i den stjärnspäckade filmen med Albert Finney och Ingrid Bergman 1974 eller den fantastiske Peter Ustinovs gestaltning från skarven mellan 70- och 80-tal?
Hur som helst har Branagh (vars storhetsvansinne även gjort honom till producent) fått ett antal spekulativa finansiärer att hosta upp tillräckligt med pengar för att skapa nya versioner av samma berättelser som var gamla redan på 60-talet.
Nu senast handlar det alltså om Döden på Nilen. Jag råkade av misstag ramla över trailern häromveckan. Rent scenografiskt finns det inte mycket att anmärka på. Det är onekligen Nilen (vilket några pyramider i motljus skvallrar om), det är verkligen Poirot (vilket Branaghs löjliga mustasch antyder) och det sker förstås ett mord (vars utförande är makalöst snillrikt, vilket vi som sett alla andra filmatiseringar redan känner till)…problemet är musiken.
Av någon fullständigt huvudlös och obegriplig anledning har man valt att i denna 1930-talskontext använda sig av låten Policy Of Truth med Depeche Mode.
Samma synthpoppiga musik som formade min högstadieperiod på 80-talet ska alltså nu ackompanjera Agatha Christies klassiska pusseldeckare.
Jag köper inte det och jag vågar knappast gissa vad Hercule Poirot hade tyckt om saken.
