Mattias Nilsson: Mattias Nilsson: ”Jag har plagierat Andy Warhol”
Kolla bara på Andy Warhol som såg något konstnärligt i det som varje dag finns runtomkring oss utan att vi tänker på det.
I Warhols värld blev en konservburk med soppa från Campbells upphöjd till konst och nästan ingen vågar väl ifrågasätta detta, framförallt inte i dag. I stället ser vi det som ett uttryck för den så kallade tidsandan. Popkonsten hör det svängiga 60-talet till. Plast, gummi, nylon, psykedeliska färgexplosioner eller rätt och slätt det svartvita i olika optiska mönster.
Bäst av allt är ändå när den samtida kommersialismen och konsumtionshetsen blir konst.
För några dagar sedan bidrog jag själv till detta även om idén inte var min utan Andy Warhols. Med andra ord kan vi eventuellt snacka om ett slags plagiat som jag dumdristigt nog nu ger offentlighet åt.
På samma sätt som jag äger upphovsrätten till den här texten äger kanske Warhols dödsbo eller motsvarande rättigheterna till den konst jag iscensatte på Burger King i söndags. Även om jag personligen kommer att hävda att det handlar om en hommage, en slags obskyr hyllning framförd av en konsternerad medelmåtta efter bästa, alternativt sämsta, förmåga.
Jag beställde nämligen in en whopper, satte mig ner och åt upp den. Konst, om du frågat Warhol medan han levde. Nu är det för sent, han dog som bekant 1987.
Några år dessförinnan, 1982, medverkade konstnären i dansken Jørgen Leths dokumentär 66 scenes from America.
Klippet med Warhol är på fyra minuter och 27 sekunder och innehåller förutom Andy en vägg, ett bord, en hamburgare inslagen i papper, en flaska ketchup och en papperspåse.
”Jag beställde nämligen in en whopper, satte mig ner och åt upp den.”
I över tre minuter tuggar Warhol på burgaren, sväljer den, tar bort en bit av brödet och doppar resten av burgaren i ketchup. Han orkar inte äta upp allt, utan lägger efter ett tag undan allt utom ketchupflaskan i en påse och stirrar sedan in i kameran. Ingenting händer. Det går uppåt en minut i fullständig tystnad. Warhol sitter med knäppta händer och flackar lite med blicken. Detta är det bästa med hela klippet. En stunds reflektion. Känslan av hopplöshet som infinner sig, kanske också meningslöshet.
Till slut tar han mod till sig, öppnar först munnen ljudlöst för att prova om rösten håller. Sedan säger han:
– Jag heter Andy Warhol och jag har precis ätit upp en hamburgare.
