Det är Sveriges fortsatta oberoende det handlar om

Ryssland genomförde nyligen i samband med en större övning i vårt direkta närområde ett fingerat luftangrepp mot Sverige med två bombplan TU-22M3 Backfire flankerade av fyra jaktflygplan Su-27 Flanker.

Trots detta valde det svenska flygvapnet att inte höja beredskapen. Försvaret medger detta men i efterdyningarna av den uppkomna situationen närmast rycker man på axlarna.

Regeringen, med försvarsministern Karin Enström (M) i spetsen, svarade att det är upp till Försvarsmakten att göra bedömningen när, om och hur Flygvapnets incidentberedskap ska användas.

Flygvapnets ledning å sin sida menar att det var en föranmäld övning, att kränkning av vårt territoriella luftrum inte skedde och alla luftrörelser gick att följa med radar. Dessutom tillägger man att även om beredskapen hade funnits är det inte självklart att man hade gett startorder.

Det sistnämnda är uppseendeväckande. Ska incidentberedskapen stå på backen tills det är ett akut reellt angrepp? Hur trovärdigt är det? Som namnet antyder är just incidentberedskap tänkt att användas just vid incidenter - inte i första hand vid fullskaligt angrepp mot Sverige.

Som jämförelse avvisade Norge ca 80 kränkningar förra året. Numera hemlighåller Sverige antalet, men för inte så länge sedan avvisades över 300 årligen. Detta skedde inte för att vi trodde att kriget kom vid varje enskilt tillfälle utan för att vi markerade att vi var beredda om så vore.

Dygnet runt, året runt, midsommarhelger, nyårsaftnar och till och med på påskhelger fanns det alltid en rote jaktflygplan baserade någonstans i Sverige, oftast på Gotland, som på order direkt kunde starta mot potentiella kränkningar av vårt luftrum.

Stridsledningscentraler hade dygnet-runt kontroll och gav insatsorder när så var befogat. Lägg märke till att vi gick upp långt innan de hade kränkt vårt luftrum när indikationerna var så pass tydliga, vi visade att vi fanns och var beredda om det krävdes.

Det som var självklart för Sverige i går och som fortfarande är självklart för andra länder i dag, har fått stryka på foten för Sverige i dag. Hur har det kunnat bli så?

Sanningen är att Flygvapnet inte har de resurser som krävs för att vidmakthålla och visa vårt oberoende. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med JAS 39 Gripen-divisioner och piloter för att fullfölja det som på papperet är avsikten. Den kraftiga avvecklingen av flottiljer och därmed inte minst jaktdivisioner har lett till dessa konsekvenser.

Tidigare fanns det ett rullande schema då jaktdivisionerna turades om att tjänstgöra som incidentberedskap en vecka i taget.

År 1989 hade Flygvapnet jaktflottiljer i Luleå, Östersund, Uppsala, Norrköping, Ronneby och Ängelholm. Vidare hade vi attackflottiljer i Karlsborg, Såtenäs och Söderhamn som kunde stötta. Om vi backar ytterligare några år bakåt i tiden fanns även jaktflottiljer i Västerås, Tullinge och Kalmar.

Att som pilot delta i incidentberedskapen, förr även kallad fisken, är självklart ansträngande både fysiskt och psykiskt. Att de få återstående flottiljerna i Luleå, Ronneby och i viss mån Såtenäs inte kan bemästra detta är därför inte konstigt alls.

Det som däremot är märkligt är att de politiska företrädare som nu helt plötsligt finner det inträffade oacceptabelt, i själva verket företräder partier som tidigare valt att rösta igenom denna avveckling av svenskt försvar och flygvapen och därmed kraftfullt reducerat Sveriges försvarsförmåga.

Vi Sverigedemokrater har dessbättre insett detta och har därför lagt en fullt finansierad försvarsbudget för att råda bot på detta. Till syvende och sist är det ju faktiskt Sveriges fortsatta oberoende och självbestämmande det handlar om.

Richard Jomshof

Ersättare i försvarsutskottet (sd)

Micael Foghagen

Politisk sekreterare (sd), f.d. stridspilot