Lyssna på Göran Persson i debatten om köttätande
När jag satt och tittade på TV och hörde statsministerns tveksamma hållning till köttätande, så sade jag högt och ljudligt till min fru: ”Det kommer han att få äta upp”. Ja, egentligen sa jag något lite mera drastiskt, men med samma mening.
Född 1933 har jag upplevt tiden kring 1940 när bönderna ledde ut sina tuberkulossjuka kor och ersatte den med friska djur.
Min far hade ett litet jordbruk som bisyssla och även hans djur fick bytas ut. Hur det var med grisarna vet jag inte. Det blev ju sällan så gamla att deras krämpor påverkade dem alltför negativt. Bönderna var rädda om sina djur och djurens usla stallar och levnadsförhållanden berodde ofta på att bondefamiljen själv bodde och åt nästan lika uselt. När människorna började få det bättre fick även djuren del av det. Denna glädjande utveckling fortsatte fram till 60-talet innan ”den industriella produktionen” av kött började. Jag glömmer aldrig när vi köpte en halv gris som smakade fisk. Vi var för fattiga för att slänga den och att klaga hos handlaren var ett okänt begrepp. Fy!
Men när jag blev (avtals)pensionär och vi ungefär samtidigt på en restaurang blev serverade fläskkotletter, som smakade mer grisskit än stekt fläsk, så började jag fundera om det inte var dags att övergå till en mera vegetarisk livsstil. Kanske kom kotletterna från något danskt grishelvete, men tyvärr drabbar deras svinaktigheter även svenska lantbrukare.
Min fru arbetar fortfarande utanför hemmet och för att stävja pensionärens lättja så fick jag förtroendet att laga lunch. Och då blev det Ann-Charlotte Nilssons utmärkta vegetariska kokböcker som blev mitt rättesnöre. Det tar tid att laga vegetarisk mat men det blir gott. Hela matindustrin är ju i stort sett baserad på kött, så vegetarisk snabbmat av god kvalité existerar knappast i vanliga butiker. Men pensionärer har ju tid. (Dock äter jag fortfarande Ystad-korv och de kötträtter min fru lagar).
Min far hade en kvarn och hade således med lantbrukare att göra i hela sitt liv. Han hade en klar och enkel indelning av dem i två kategorier, dels bönder och dels bonddjävlar. Det verkar ibland som om den senare kategorin fått alldeles för mycket makt överallt inom böndernas organisationer.
Kadavermjöl, Belgian Blue, ohyggliga djurtransporter, oetiska uppfödingsmetoder, kalvexport, galna kosjukan. Det är tråkigt för bönderna att deras mindre nogräknade fränder kastar en sådan slagskugga över dem. ”Köttmaffians” massiva anfall mot Göran Persson kan aldrig förändra den verklighet som människorna uppfattar. Som f.d. politiker vet jag, att folk inte är så dumma som politiker, reklamfolk och (bonde)direktörer tror. Det är kanske skäl i att lyssna på Göran Persson. I stället för att försöka göra slarvsylta av honom.
