Marco Paulsson (m), Karlshamn

Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella, som svarar för en stor del av den totala brottsligheten. Det måste vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna. Dessa får ofta många korta straff, där kriminalvården har en liten chans att återanpassa dem i samhället.

Det finns enligt min uppfattning, inga skäl till att ge dessa personer yttrligare uppmaning som ”fy, så gör man väl inte. Du har ju blivit dömd för detta tidigare – du vet väl vad rätt och fel är vid det här laget.”

Genom sin upprepade brottslighet visar dessa personer att de inte allvarligt funderar på att upphöra med sin kriminalitet. Utan jag anser att tredje gången de döms för likartad brottslighet, skall de för det brottet få föreskrivet maxstraff.Till exempel tredje gången de döms för misshandel skall de villkorslöst få två års fängelse.

Det betyder i praktiken att de två första gångerna de till exempel döms för misshandel, kommer att påföljden att se ut som idag. Men tredje gången har man väl visat att man behöver hjälp. Ett frihetsberövande straff är givetvis inte något eftersträvansvärt i sig självt.

Men i avsaknad av andra fungerande alternativ skall dess betydelse och möjligheter heller inte underskattas. Ett fängsligt förvar har till att börja med en direkt brottsavhållande effekt. Samt med tillräckliga resurser för kriminalvården utgör ju det ett utmärkt tillfälle för samhället att utöva påverkan på den intagne så att denne kan återgå i samhället så ”hel” som möjligt.

Även snatteri, stöld, bilstöld, narkotikabrott är också såna brott som ”tredje gången gilltregeln” skulle vara mycket användbar, eftersom där finns många återfallsförbrytare och även där finns väldigt många brottsoffer.