Nästa år vill vi se att vallöftena blir infriade!

Robin Hood tog från de rika och gav till de fattiga. I vårt land har man konstruerat en sinnrik återkoppling, så att strömmen kan gå i motsatt riktning.

För 40-50 år sedan kunde en ung familj köpa en tomt och bygga ett hus med god kontroll på kostnaden. Om man sedan levde enkelt, så kunde man betala av hela lånet på huset. En skuldfri bostad skulle bli en tillgång och en trygghet på gamla dagar – trodde man.

I dag befinner sig fastighetspriser och medföljande skatter i en ständig spiral uppåt. Särskilt hårt drabbas man, om man råkar bo i ett s.k. attraktivt område. Låginkomsttagare och pensionärer har inte råd att bo kvar i sitt eget betalda hus. Att söka bostadsbidrag är lönlöst, eftersom bostaden utgör en förmögenhet. Förr eller senare måste man sälja huset, betala reavinstskatt och hyra en lägenhet.

Andra, som fått det svårt, är gamla och sjuka, boende på landsbygden, eftersom kollektivtrafik är nästan obefintlig. Att som nu har skett klassa färdtjänsten som en ren trafikfråga i stället för en social service gör det inte lättare för de hjälpbehövande.

En kolumnist i DN frågade för en tid sedan: ”Vågar man bli gammal i Sverige?” Han hade skrämts av att se passiviserade åldringar på ett boende, där personalen inte hade tid och ork att prata med de gamla. Det skulle sparas på personal. Vi känner igen situationen alltför väl.

Vad han ändå inte såg var ”färdigbehandlade” patienter, som efter en sjukhusvistelse fraktas hem till bostaden, de avlämnas i hemmet, oavsett om där finns någon anhörig, som kan hjälpa dem. Kommunen kan spara ännu mer pengar, om man delar ut djupfryst mat veckovis. Den sjuke blir totalt isolerad, utan daglig tillsyn.

Vi kan inte ens skylla på att Sverige är ett fattigt land. Det går bra för Sverige, sägs det, och vi delar ut stora pengar till stödåtgärder både inom och utom landet. Tiotals miljoner bara försvinner utan redovisning.

Riksdagens revisorer har nu påbörjat en granskning av hur regeringens ekonomiska redovisning fungerar, bl.a. beträffande Östersjömiljarden.

Slöseriet med våra skattepengar i en del prioriterade sammanhang, gör att människor tappar tilltron till det politiska systemet. Det förefaller som om politiska beslutsfattare tappat begreppet om pengars värde. Har avståndet till levnadsvillkoren för ”vanligt folk” blivit för stort?

Om drygt ett år börjar nästa valrörelse med nya löften om förbättringar inom vård, skola och omsorg. Vi ser fram emot att löftena blir mer än vackra ord.