Analys: Gorbatjovs arv

Michail Gorbatjov (1931-2022) föddes i nordkaukasiska Stavropol. Det var tjerkessernas land, slaktade i tsarryskt folkmord bara halvseklet före farfaderns flytt till området på tidigt 1900-tal. Fattigdom följde i familjens spår. Svält därefter. Osäkerheten konstant.

Här avlöses världskrig av revolution, massvält och tvångskollektivisering. Kommunisterna mördar och plundrar folket för att manifestera makten i Moskva. Gorbatjovs farfar förlorar tre barn i 1930-talets statsdirigerade svält. Själv arresteras han som sabotör. Varför? Jo, han har bestulits sitt utsäde och kan därför inte leverera skörd. Att farfar överlever avrättning och Sibirien är ett under.

Fotot är från Stalinterrorns år 1937. En sexårig Michail står mellan sina älskade ukrainska morföräldrar. Snart ska även morfar arresteras av kommunisterna för ”medlemskap i en kontrarevolutionär trotskistisk organisation” – obegripligt för barnet på bilden. 14 månaders förhör och tortyr följde. Hur morfar överlevde är en gåta.

När så Hitlers krig kommer till Kaukasus 1942, ockuperar tyskarna Michails barndomsby. Kommunistisk terror följs av nazistisk. Hur man överlever kan ingen förstå.

För Gorbatjovfamiljens öde skiljer sig inte från den verklighet av overklighet som präglat generationer av sovjetmedborgare, där överlevnad avgjorts av ödets försyn. Offer och trauma förtigs i outtalat samförstånd om tystnad kring det outsägliga. En sovjetisk uppväxt lik alla andras.

Ska vi förvånas över viljan att förändra, att tala ut om terrorns tystnad, att omvälva det system som utövat ondska i det godas namn? För vem ska tala för miljoner mördade att aldrig mer låta våldet vinna?

När så Michail möter sin Raisa, partnern i alla år, förenas de av Ukraina och Tjernihiv som bådas släkt kommer ifrån. En historisk hembygd härjad av kommunistisk revolution, nazistisk ockupation och – så sent som i år – putinistisk aggression.

De tillhör båda en generation uppväxt under hot mot liv och tillvaro. När 1960-talet randas hägrar drömmen om något annat och bättre under ett kort töväder från förtryckets vinter. Man börjar tala om terror, trauman och Stalins brott.

Efter ett kvartssekels kommunistkarriär kommer Gorbatjov till Kreml 1985. Resten är historia. Glasnost och perestrojka: Öppenhet för ombyggnad av det sovjetsystem som slutligen gått i stå under förtryckets och oförståndets bördor. Ska vi förvånas över viljan till förändring, att våga klivet ut i det okända, när osäkerhet var livets själva natur?

Någonstans fanns en tro: Barnatron terrorn till trots, tron på kommunismens utopi eller en tro på människans förmåga att förändra och forma framtiden. Framför allt var det en tro att låta andra tro och tycka vad de ville. När Ryssland 1988 firar tusen år av kristendom, får kyrkorna åter öppnas i ateismens imperium.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991 blev följden av Gorbatjovs politik – för folket ett fall åter i fattigdom, misär och hopplöshet. Men under några få skälvande år väcktes hoppet om en ny och bättre framtid, om att få leva normalt, leva väl. Just det släckta hoppet och de ouppfyllda framtidslöftena fick folket att vända Gorbatjov ryggen när verkligheten trängde på.

Så sent som 1989 stödde över 80 procent av ”det sovjetiska folket” Gorbatjov. År 2017 hatade 60 procent av ryssarna Sovjets siste ledare.

Reformer har ett högt pris i Ryssland och reaktionens segrare skriver ofta historien. För i dagens Ryssland har reaktionen mot öppenhet och förändring segrat. Svaret på samhällets utmaningar har blivit krig.

Med Putin ser vi terrorns och osäkerhetens återkomst, våldets triumf över förnuft och framsteg med folket som offer. Så sluts cirkeln, från sexåringen Michail, via ledaren med mod att överge makt och våldsvälde, till åldringens återkomst till barndomens fasor i putinismens form.

Osäkerhet var Gorbatjovs arvedel. Osäkerhet är lotten till eftervärlden. Arvet går vidare och förtrycket består tills folket vill förändring. Gorbatjovs tid är över, Putins dagar är räknade, Uppgörelsen med förflutenhet, samtid och framtid stundar, men än står folket i tyst osäkerhet inför valet mellan auktoritär ordning och demokratisk oreda.

Vilhelm Konnander, Säkerhetsrådgivare