Debatt: De allra mest utsatta
Vi kan jämföra med att komma till en olycksplats med flera skadade. Regeln är alltid, hur svårt det än känns, att vänta med den ropande och börja hos den som är tyst, om det handlar om att rädda liv, den som just då är allra mest utsatt. Sedan återvända till den ropande, som självfallet inte ska överges.
I vårt mediala samhälle, där fokus leds mot det högljudda, behöver vi återkommande påminnas om hur det bland ”de allra mest utsatta i vårt samhälle” finns de tysta. De, vars behov vi missar, trots att de är djupgående, bara för att man inte hörs.
En sådan grupp är personer med så omfattande funktionsnedsättningar att man behöver dagligt stöd. Enstaka, svarta rubriker flammar upp så att vi för en stund upprörs då bristande resurser dragit undan hela tillvaron, ja, kanske livet, från någon som fråntagits sin rättighet, utan kraft att protestera. Hur skulle man kunna, när man saknar röst och är helt beroende av de händer som ska stödja?
Vi upprörs, men glömmer det sedan fort, när andra nyheter tar vid.
I den evighetslånga skuggan befinner sig alla de drabbade i väntan. Väntan på utredningar, överklaganden, politiska skiften … som om det vore ett alternativ? Som om inte dagligt stöd är dagligt, och redan minuter kan vara en evighet avdränerad ork?
Under tiden förväntas vi tillvänja oss vid mer institutionella former, därför att det ändå är så det är lättast för samhället att lösa ”problemet” under tiden. Förutom några få … hrmmissöden … ses samordningen av större enheter och boenden, som en professionell och effektiv verksamhet, med syfte att vårda och skydda.
LSS-lagen blev spiken i kistan för just det tänkesättet av ”vård” och ”skydd”, för att istället leva som andra, delaktig i samhället.
Det är därför självklart en glädje att regeringens kommande budgetförslag slutligen innehåller poster för att fler kan (åter)få rätten till assistans och förbättrade livsvillkor – främst ett tecken på att 2000-talets LSS-utredning ser slutet av sin alltför långa tunnel. Men rättighetsarbetet är långt ifrån färdigt. FN:s 19:e konvention, ratificerad också i Sverige, visar att många steg återstår till ” … lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer”.
Vecka 40 är FUB:s aktivistvecka. FUB, som både lokalt och på riksplanet är intresseorganisation för den grupp där man har en intellektuell funktionsnedsättning, som blir utsatt i ett bristande samhälle, men som kan bidra med underbara personligheter där insatser och stöd fungerar väl.
”Låt oss tillsammans arbeta för detta samhälle, där vi alla får finnas och blomma ut.”Representanter för FUB
Låt oss tillsammans arbeta för detta samhälle, där vi alla får finnas och blomma ut. Låt oss värna att den som är mest beroende av lagens skydd av sina rättigheter, också har det. Låt oss ropa för den som saknar språk, så att vi aldrig glömmer de tysta.
Anders Lago, ordf. FUB
Jeanette Fridh, FUB Malmö
Nils Kjeller, FUB Helsingborg med omnejd
Lena Landin, FUB Klippan/Åstorp
Ingegärd Persson, FUB Ängelholm
Charlotte Söderlund, FUB Bromölla
Åsa Hagberg, FUB Båstad
