Debatt: Det behövs sunt förnuft

Fri konkurrens är nog bra men det krävs klara spelregler precis som i fotbollen – så blev dock aldrig fallet. Den ende politiker som erkänt detta är Kjell-Olof Feldt i anledning av 1990-talets finansiella kris.

Missförstå oss inte, vi inser naturligtvis att ny teknik, nya metoder leder till krav på avreglering av regleringar närmast från krigsåren. Men avregleringar måste förberedas minutiöst, misstag och felbeslut måste omedelbart åtgärdas. Och det här klarar inte det politiska systemet. I motsats till i företagarvärlden där det är självklart att en förändring i processerna omedelbart måste åtgärdas när man upptäcker felaktigheter.

Med tanke på vad som hände på 90-talet är det märkligt att det politiska systemet tillåtit Riksbanken att experimentera med penningpolitiken och fått leka följa John med ECB och Fed. I en kapitalistisk värld är pengar den viktigaste varan och att då tillåta minusräntor strider ju mot det sunda förnuftet då felaktigt pris på pengar leder till missbruk med följden att kreditvolymen växer hämningslöst så att fastighetspriser och aktiekurser stiger mot himlen vilket i sin tur bidrar till växande förmögenhetsklyftor.

Inte nog med dessa negativa konsekvenser för balansen i systemet. Därutöver har Riksbanken i sin manipulation av systemet under hänvisning till vaga nationalekonomiska allehanda teorier köpt obligationer för gigantiska belopp (storleken närmar sig statsskulden ) som naturligen förstärkt ovan redovisade negativa effekter.

Nu när räntorna stiger leder detta i sin tur till att Riksbanken tvingas till staten/skattebetalarna och be om kapitaltillskott på ca 80 miljarder. Denna utgift för statskassan går inte till investeringar eller stöd till behövande utan är pengar i sjön på grund av felaktig Riksbankspolitik.

Riksbankens minusränta plus obligationsköp har inneburit att

* Priser på bostäder och aktier har rusat

* De som har, har blivit rikare, de andra fattigare

* Kronan har tappat i värde: plus för exporten, minus för importen

Att exporten gynnas är en kortvarig glädje. Lättförtjänta framgångar leder till risk för bristande tryck på egen effektivisering.

Om Riksbanken behöver täcka 80 miljarder i sin balansräkning är det en stilla västanfläkt mot läget för ECB. Vi undrar vilken av Europas centralbanker som är beredda att täcka upp den bristen.

I den nya riksbankslagen som precis trätt i kraft har Riksbanken fått nya direktiv, som bland annat innebär att den ska ta realekonomiska hänsyn inom ramen för de penningpolitiska besluten.

Den tidigare ledningen kämpade emot de nya skrivningarna i lagen, men vår förhoppning är att den nya lagen i förening med ny ledning och fullmäktige ska ge utrymme för sunt förnuft vid utövandet av den penningpolitiska makten.

Ett annat område där helhetssynen och långsiktigheten gått förlorad och därmed det sunda förnuftet är det svenska banksystemet. Enligt den gamla lagstiftningen innebar bankoktroj rätten att ta emot inlåning medan lagstiftaren krävde att banken skulle lämna lån och driva kontorsrörelse varigenom service lämnades.

Lagstiftarna såg i bankoktrojen ett samhällsansvar eller en samhällsuppgift. Dagens lagstiftning för att få driva bank ställer blott krav på visst eget kapital och av Finansinspektionen godkänd styrelse.

I övrigt är friheten stor att utforma respektive banks verksamhet. Det helt nya i dag är att staten garanterar eventuell inlåning upp till 100.000 Euro per bank. Detta har skapat ett mycket stort antal aktörer där de flesta kan få billig inlåning medan medlen användes för bl a konsumentkreditgivning av blancokaraktär med höga räntor.

Den gamla ockerparagrafen är avskaffad och nu är det fritt fram att ta betalt upp till 40 % enligt Finansinspektionens regler. Allt sammantaget har effekten blivit att det finansiella systemet liknar Vilda Västern och något samhällsansvar åvilar ej det finansiella systemet.

Girigheten har här slagit rot och det talas om mål på 15 % avkastning på eget kapital samtidigt som den statliga långa obligationsräntan ligger kring 2 %. Det är ett allvarligt synsätt. Kundnöjdheten är inte särskilt hög och bland storbankerna utmärker sig Swedbank med rötter i den svenska sparbanksrörelsen för den lägsta. Tesen att aktieägarnas avkastning är det viktigaste skapar en osund miljö.

Jämför med den s k intressentmodellen innebärande att med nöjda kunder och nöjd personal och med visst samhällsansvar får aktieägarna en långsiktig god avkastning. Jämför företag som Scania och Atlas Copco.

Uppenbart är att det nu krävs en bred utredning i syfte att ta fram en ny banklag.

Göran Collert, tidigare ordförande i FöreningsSparbanken

Sverker Lerheden, tidigare VD i Tornet

Lars Strandberg, tidigare VD i Spintab

Texten är förkortad. Läsa hela artikeln på nätet.