Debatt: Du ska scrolla vidare

På något sätt kändes det självklart att framtiden tillhörde den politiska rörelse som tar framtiden på allvar. I takt med att miljöfrågorna blev viktigare och klimathotet alltmer uppenbart, så skulle också alltfler ta kunskapen till sig, och inte bara låta den påverka hur man slänger sina sopor och kryssar mellan märkningarna i snabbköpet – utan också hur vi formar samhället, ekonomin, politiken.

Inte trodde jag då, att jag 2024 skulle dra jackan allt tätare runt kroppen och stå mitt i en global högervåg, där de som bryr sig om sådant som planeten och jämställdheten hånas, medan auktoritära ledare vinner val på att lova hårdare tag, högre gränser och att fullständigt strunta i miljön.

Klimatförändringarna skenar, naturkatastroferna blir värre, människor är på flykt konflikter som gror ur torkan och vi håller aktivt på att förstöra förutsättningarna för både oss själva och de som kommer efter oss att leva goda liv.

Varningarna från FN:s klimatpanel ljuder allt högre, förändringarna går snabbare och är allvarligare än vad vi trodde bara för några år sedan. Ändå vill vi helst titta åt ett annat håll.

Och kanske är det inte så konstigt. Jag tror att vi då, när den gröna rörelsen var ung, hade svårt att se exakt hur svårt det den gröna ideologin kräver av människor är.

För det första kräver grön ideologi att människor orkar se om nästa hörn. Medan äldre ideologier samlat människor genom att beskriva världen som den är, kräver det gröna tänkandet att vi i tid gör upp med invanda föreställningar för att undvika den katastrof som annars väntar.

Rachel Carson inleder sin banbrytande bok Tyst Vår från 1962 med ett citat av teologen och nobelpristagaren Albert Schweitzer som manar människor att ”förutse och förebygga”. Men att ta in hot som för de flesta legat ganska långt fram i tiden är svårt, särskilt om man upplever mer akuta hot här och nu.

För det andra vill gröna mana till handling. När människan ser sitt ansvar för den värld vi lever av, önskar vi att människor inte bara följer efter de förändrade förutsättningarna utan tar makten över förändringen.

Det finns inget Business as usual-alternativ kvar. Världen som den ser ut nu kommer inte att bestå. Men om vi i tid ställer om ekonomin till att inte ständigt bryta nytt ur jordskorpan och fylla skräpberg, utan att verka inom de ramar planeten ger oss - då kan vi behålla det goda i den tid som är nu med oss in i framtiden, och samtidigt göra oss av med sådant som vi kanske ändå inte gillar: stress, statusjakt, girighet.

Om vi börjar förvalta naturresurser rättvist kan vi bygga på de goda exempel av mänskliga civilisationer som växt fram och levt i fred runt vattentillgångar, istället för att låta oljekrigen ersättas av nya krig om krympande resurser.

Men att ta ansvar för förändringen kräver mer av oss, än att bara låta den ske, hoppas att den mest drabbar någon annan och låtsas att den inte är mitt fel.

För det tredje bygger grön ideologi på en värdering som många av oss uppfostrats med, men gärna lämnade där i barndomen: solidaritet. Vi människor har en fantastisk förmåga att förstå varandra, och tycks i grunden vilja varandra gott. Mycket av vår tidiga historia skrivs nu om i ljuset av vad vi idag vet om hur människor hellre levt tillsammans än slagit ihjäl varandra.

Det är vår förmåga att kommunicera och samarbeta i stora grupper som gjort oss till människor, och lagt grunden till det välstånd vi lever med idag. Vår förmåga till solidaritet är vår främsta överlevnadsfördel.

Ändå har vi i vårt så kallat civiliserade samhälle så lätt att lämna den utanför besluten. Den som sitter vid ett fint skrivbord och inte behöver konfronteras med besluten som fattas, skickar gärna andra i krig eller vapen till de som bombar eller stänger ute de som sedan flyr vapnen. Eller allt på samma gång.

Den som är stressad hinner sällan bry sig om andra, den som är rädd ser ett hot i alla som inte är som en själv, den som jagar status ser aldrig de man trampar på.

Det finns tre trender som gör arbete för gröna värderingar svårare än de var den där dagen då jag hittade det lokala partikansliet i en villa hos en sjuksköterska och en banktjänsteman ute i skogen utanför Ballingslöv.

De första två har definierats väl av en av sociologins största: den polsk-brittiska Zygmunt Bauman. Var bildar människor sig sin uppfattning om världen idag? Sällan i böcker, knappt i tidningar, och vid fikarasten på jobbet pratar man bara politik om man kan gnälla på dom som inte är där.

Vi får vår världsuppfattning mycket när vi scrollar. Facebook och TikToks marknadslogik står i motsats till demokratins logik: du ska inte möta andra åsikter, du ska inte behöva tänka, du ska scrolla vidare, stanna på plattformen, matas med reklamen.

De nyhetsartiklar vi läser är sorterade av algoritmerna så de delas av de vänner som redan tycker som du. Det som väcker känslor får oss att stanna på plattformen. Bäst är när man blir arg eller road, helst samtidigt. Dessutom ska det gå snabbt. Varje klipp vi ser ska ge oss snabb belöning.

Bauman sa att på sociala medier tror du att du möter och hör andra, men egentligen står du i en spegelsal och ekokammare.

Han brukade också konstatera att rädslan är globaliseringens följeslagare. När beslut som påverkar våra liv i grunden fattas i anonyma styrelserum långt borta, när våra pengar kan bli värdelösa genom några ettor och nollor som flyttas över gränser utan att någon förstår hur, när vi inte längre är herrar över våra egna öden – hur kan man då begära att vi ska ta ansvar för hela världens framtid?

Till det kommer själva politikens utveckling. När jag växte upp kände alla några politiker i byn. Idag blir det allt färre fritidspolitiker, och allt fler proffs. Avståndet har växt mellan väljare och valda. Samtidigt har politiken fått allt svårare att möta människors problem.

Dels som en ren konsekvens av globaliseringen som gjort den nationella arenan svagare, men också som ett val: vi hade ju kunnat använda mer av det växande välståndet till sådant som är viktigt för oss alla – skolan, sjukvården, äldreomsorgen – om vi velat.

Och avdankande politiker hade ju inte behövt sälja ut sig för PR-jobb, om de inte velat.

Men när människor inte längre tror att politiken kan lösa samhällsproblemen, om man inte ens tror att de kommer genomföra vad de lovar, då spelar det ju ingen större roll om det de säger är sant.

Vi har sänkt våra krav på politiker från att de ska uträtta något, till att de bara behöver tycka något, någon enda sak som de står för. Den som gapar högst får en röst, den eftertänksamme får gå hem.

De här trenderna gynnar knappast gröna. När miljöförstöringen gör världen otryggare, söker många sig till de som blundar hårdast, lovar att allt kan bli som det var och att det kan bli tryggt här på vår lilla plätt på jorden om vi bara höjer gränserna mot omvärlden ännu lite till.

Det är lögn förstås, men mer lockande än sanningen. ”It’s not easy being green”, sa Kermit. Men det är inte heller omöjligt. En grön politik som bygger på insikterna om krafterna vi står emot, skulle kunna bli framgångsrik.

I flera grannländer går det faktiskt ganska bra för gröna som står upp emot förenklingarna och fördumningen. De har några saker gemensamt: de kombinerar ansvar för planeten långsiktigt, med ansvar för varandra här och nu, de tar strid och står för vad de tycker, men ger inte upp om att försöka förklara också svåra samband, de litar till människors förmåga att förstå och vilja ta ansvar, och – framförallt – de kämpar på, oavsett hur hårt motvinden blåser.

Gustav Fridolin, Folkhögskollärare, författare till Det är inte du, det är vi och fd. språkrör (MP)