Debatt: Har vi INTE råd med välfärden?
Alla partier säger sig vilja värna om välfärden. Ändå landar de ständigt i slutsatsen att vi inte har råd. Den svenska välfärdsmodellen är på väg att falla samman. Vi som överhuvudtaget kan minnas att det har funnits en välfärdsstat med hög ambition, vi börjar få gråa hår.
Hur har det kunnat bli så här?
Jag tror att en förklaring kan vara att vi inte längre talar om välfärden som en investering. Vi talar om välfärd som en kostnad. Välfärden har blivit en fråga om budgetutrymme, och budgetutrymmet är alltid trångt.
”Jag tror att en förklaring kan vara att vi inte längre talar om välfärden som en investering. Vi talar om välfärd som en kostnad. Välfärden har blivit en fråga om budgetutrymme, och budgetutrymmet är alltid trångt.”Lena Sommestad
Vi lever i en tid då låga skatter sägs främja ekonomiskt välstånd. Och först när det ekonomiska välståndet har säkrats har vi väl råd med välfärd?
Det har förvånat mig så länge att ingen säger emot. För om vi vill ha ekonomiskt välstånd, då är det ju just investeringar i välfärd som vi ska satsa på.
Ingen resurs i samhällsekonomin är viktigare än människan själv. Ekonomer talar om ”humankapital”. De skattemedel som vi investerar i utbildning, hälsa och social trygghet, de ger avkastning år efter år. De gynnar individen, men de gynnar också samhället. De pengar som vi tror oss spara när vi skär i välfärden, de blir till stora förluster i ett framtidsperspektiv.
Den ekonomisk-historiska forskningen visar att de länder som först blev rika var de, där människor lärde sig räkna och skriva. Den visar att ekonomiskt välstånd växer där människor klarar att bekämpa smitta, sjukdom och för tidig död.
Inget land har kunnat industrialiseras utan en väl utbyggd offentlig skola. Inget land har heller blivit rikt utan att människor fått bättre hälsa och längre liv. Och behovet av att investera i mänskligt kapital är minst lika stort idag som det var för hundra år sen.
Ju mer vårt samhälle utvecklas, desto mer ökar kraven på människors kompetens och förmåga.
Svensk historia är ett tydligt exempel på hur välfärdspolitik kan löna sig. Vårt land var en gång ett av Europas fattigaste. Men det blev på 100 år – från 1870-talet och framåt – ett av de rikaste. Den framgångsresan började med unikt kraftfulla satsningar på utbildning och hälsa.
Sverige drev redan från 1700-talet en sällsynt aktiv befolkningspolitik, med fokus på barnadödligheten. Här spelade utbildade barnmorskor en viktig roll. I mitten av 1800-talet hade Sverige världens högsta läskunnighet. Utbildning var en högt prioriterat fråga. 1842 kom den allmänna folkskolan.
Sedan folkhögskolor och yrkesskolor för tiotusentals unga.
Nu, i början på 2020-talet, står vi inför ett nytt skede i svensk industrialisering.
Industrin ska bli grön och klimatsmart. Men finansminister Elisabeth Svantesson talar om vinter i svensk ekonomi. Viktigast nu är att sänka skatten, säger hon. Så att inflationen går ner och det lönar sig att arbeta. Sen ska det ljusna.
Själv undrar jag om det någonsin mer kommer ljusna till vår i svensk ekonomi.
Vad händer med ett land som inte längre ger bildning och hälsa högsta prioritet? Hur rustar vi den unga generation som ska bära framtidens samhällsekonomi?
Självklart ska stater inte beskatta sina invånare så att marknader kvävs och arbetsviljan förtvinar. Men inga sänkta skatter i världen kan bygga välstånd, om vi inte också värnar de många människornas kunskap och förmåga.
