Debatt: Kapitalismens slut?

Sakligt sett har hon helt rätt, i mina ögon. Min tyske vän sade genast att ”hon säger precis det som du alltid har sagt”: så här kan vi inte hålla på med ständig tillväxt – vi måste ändra livsstil eftersom vi lever på en ändlig planet.

Bokens underrubrik är ”Myten om en grön tillväxt” och hon gör rent hus med en rad tekniska och ekonomiska hugskott: att fånga in koldioxiden är hopplöst, glöm kärnkraften, sol och vind är opålitliga, det blir för dyrt att lagra elen eller att hämta ”öken-el” från Sahara, skogen räcker inte, cement måste ge koldioxid, det blir ont om metaller för omställningen.

Framför allt betonar Ulrike Hermann rekyleffekten: att alla tekniska framsteg för att effektivisera leder i längden bara till att vi använder mer resurser. Det är ett obehagligt faktum. Därför väljer de flesta att blunda för det. Jag brukar tala om att jaga sin egen svans i miljöpolitiken.

Detta beskriver hon med eftertryck och det är bokens största förtjänst: Tyskland kan inte få tillräckligt med energi till en rimlig kostnad och måste därför skruva ner sin ekonomi. Rejält. Inkomsterna måste ner kraftigt och arbetstiden kanske halveras. Det blir inte mycket bilar och nästan inget flyg, knappast några nya bostäder, en bantad kemiindustri, magert med biffar osv.

Det är en ”överlevnadsekonomi” efter mönster av Storbritannien som klarade andra världskriget med en radikal ransonering. Då föreskrev staten vad som skulle tillverkas och fördelade resurser och arbetskraft. Engelsmännen fogade sig inte bara, de gillade systemet. Och det hade många positiva effekter. För första gången kunde alla äta sig mätta. Hälsoläget blev bättre. En känsla av gemenskap uppstod och bäddade för den välfärdsstat som skapades efter kriget.

Men ”kapitalismens slut”? Som forskare och debattör har jag svårt för Hermanns många lösa begrepp och lättvindiga förklaringar.

”Kapitalism” blir något slags gudaväsen som skänker välstånd. Om hungersnöden i Norden på 1860-talet påstår hon exempelvis att ”kapitalismen övervann svälten”. Å andra sidan sägs kaos vänta, obönhörligen, om tillväxten uteblir (och man försummat guden?).

Men det finns många länder utan tillväxt som inte klappat ihop. Här glappar det. Liksom när hon ska förklara kapitalismens uppkomst men ägnar sig åt den industriella revolutionen: hur fiffiga spinnare snickrade revolutionerande textilmaskiner (”med fickknivar”) och James Watt mekade med sin ångmaskin på Adam Smith's universitet. Varför då inte ge tekniken erkännande? Hon lyfter fram hur Marx och Engels häpnade och beundrade ”produktivkrafternas utveckling”. Senare har ju staten, snarare än kapitalet, varit avgörande för både internet och solpaneler och vaccin. Och svälten kom vi undan tack vare nya brukningsmetoder och bättre utsäde. Kapitalet kom in senare och är ingen magisk kraft.

Kapitalismen tog inte heller slut i Storbritannien. Däremot delades villkoren på den tiden lika för alla. George Orwell sade profetiskt att ”En lady i en Rolls Royce gör lika stor skada på britternas kampvilja som tyskarnas bombplan”.

Jag uppskattar ändå Hermanns djärvhet att tala klarspråk. En ”överlevnadsekonomi” är inte politiskt genomförbar idag menar hon. Jag tänker att en bitter ransoneringsmedicin kräver ett samförstånd mellan ledare och ledda.

Någon politiker – Jens Stoltenberg? – har sagt att ”vi kan lösa klimatfrågan idag men då vet vi inte hur vi ska bli omvalda imorgon”. Så var är den ledare som går före? 2000-talets Churchill som vågar tala om ”blod, svett och tårar” för en bättre framtid?

Christer Sanne, samhällsforskare och författare