Debatt: Myten om neutralitetspolitikens död

Den som ingår i en militärpakt, som Nato, har små möjligheter att skonas eller att förhålla sig passiv, om pakten blir part i ett krig mellan stormakter. En liten stat i gränssnittet mellan stormaktsintressen gör klokt i att inte försätta sig i en sådan situation.

Att småstaten inte bör lägga sig i stormaktspolitiken är konventionell geostrategisk visdom. Detta betyder inte, att den lilla staten, dess ledare och medborgare är indifferenta till vad som har utlöst krigshandlingar eller att de skulle vara likgiltiga till den samhällsordning som råder i olika stater.

De bör hänvisa till folkrättens regler. Men de bör också lägga band på sig. De bör inte ingripa. De bör inte heller i förväg agera så, att misstanke uppstår om landets ställning i en militär konfrontation nära eller fjärran från dess gränser.

Därför är plakatpolitik – som feminism, demokrati och mänskliga rättigheter, värden som kan tolkas på många olika, ibland varandra motstridiga sätt – ingen bra grund för utrikes relationer. I bästa fall är de blott ytfenomen; i värsta fall krigsframkallande. Var sak på sin plats!

I denna mening kan neutralitetspolitiken inte anses ha begravts för svenskt vidkommande – ett mantra som dock återkommer i officiella och officiösa deklarationer (till de senare räknar vi både pressopinioner och nyhetsartiklar) – även om den under ett kvarts århundrade inte bedrivits på ett konsekvent och särskilt kreativt sätt.

Samtidigt står det klart, att ingen ansvarig – säger och skriver: ansvarig – politiker kan kasta in vårt land i ett krig, om vi inte har blivit militärt angripna. Ty krig handlar om fysiskt våld, om död, om förintelse. Att cyberattacker skulle kunna vara en giltig krigsorsak, kan endast den anse, som vill krig. Allt annat är självmål.

Så neutraliteten är alltjämt en option, och det är den optionen, det borde talas om i den säkerhetspolitiska debatten. Den senaste försvarsberedningen har skrivit, att det inte kan uteslutas, att Sverige dras in i ett krig, om det skulle hända något i vårt närområde. Det är en löjlig liturgisk formel. Ingenting kan väl uteslutas i den faktiskt existerande världen (utom i de matematiska teoremens värld).

Enligt samma logik kan det givetvis inte heller uteslutas, att Sverige förmår att hålla sig utanför krig, om något skulle hända i vårt närområde, så som vi har gjort nu i över två hundra år. I själva verket borde våra primära utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska ansträngningar gå ut på just detta. Vi ska inte vara uppgivna.

Anders Björnsson, författare och medutgivare av sajten alliansfriheten.se