Insändare: Anställda snuvas på miljoner

För henne var detta givetvis ett sätt att betona vikten av punktlighet belysa hur mycket det kan ackumuleras till och vem som drabbas i slutändan; arbetsgivaren.

Idag däremot frågar jag mig själv allt oftare: Hur mycket fritid ger vi bort till våra arbetsgivare?

Att regionens anställda inte får byta om på arbetstid är ett sådant exempel.

Regionens anställda blir berövade på både tid och rättvis ersättning när de tvingas byta om utanför arbetstid.

För sakens skull kan vi försöka, runt, räkna på det. För att kunna göra det får jag göra en rad antaganden. Jag ponerar: Förberedelserna, inklusive att byta om och ta sig till sin arbetsplats/avdelning, från det att man kommer in på sin arbetsplats tar cirka 15 minuter före och efter varje arbetspass, alltså 30 minuter per pass. Det blir nästan tre fulla arbetsveckor extra per år. Det är en betydande kompromiss från deras sida, men det är också en kostsam sådan.

För att kunna göra någon form av uppskattning av kostnaden behöver jag återigen göra vissa generella antaganden. Jag antar och hoppas att av de ca 5000 som är anställda inom regionen är 4000 i yrken som kräver arbetskläder.

Då blir den potentiella kostnaden för denna extra tid, lågt räknat (baserat på medianlönen för USK 2023: 27900 kronor, multiplicerat med 0,75 för tre veckors extra arbete, och sedan multiplicerat med 4000 ombytande anställda) lite över 83 miljoner kronor, om året.

Det är en summa som jag anser varken kan ignoreras eller bagatelliseras.

Det är, enligt mig, oacceptabelt att dessa anställda inte får någon som helst kompensation för den tid de tvingas spendera utanför arbetstid i regionens tjänst. Att vara tvungen att byta om för att kunna utföra sitt arbete på ett sätt som arbetsgivaren kräver kan väl inte rimligtvis räknas till fri tid? De lämnar sina hem tidigare och offrar sin fritid för att förbereda sig för att utföra sitt arbete på ett professionellt och säkert sätt. Att inte ge dem någon form av ersättning för denna tid är inte bara orättvist, det är också ett tydligt bristande i respekt för deras arbete och engagemang.

Vi måste sluta behandla våra hjältar i vården som maskiner och visa våra regionanställda den respekt och värdighet de förtjänar. Det handlar inte bara om pengar, utan också om att erkänna det hårda arbete och de uppoffringar som dessa människor gör dagligen. Att förvänta sig att de ska använda sin fritid för att förbereda sig för arbetet utan att ge dem någon form av ersättning är inte bara oacceptabelt, det är löjeväckande.

Jag uppmanar alla regionanställda att kräva förändring och att regionen omprövar sin policy för att börja kompensera sina anställda för den tid de idag tvingas spenderar utanför arbetstid. ”En kvart varje morgon och eftermiddag blir 83 miljoner i slutet på året, lågt räknat.”

Simon Fuglsang