Insändare: Bachs juloratorium lämnade ingen oberörd
Ett av Johann Sebastian Bachs (1685-1750) mästerverk, Juloratoriet, hör förstås den nyss gångna helgen till; dess två inledande kantater av sex sändes därför på julaftonen i SVT2 och var en upplevelse i mäktig uttryckskraft, som direkt nådde själen efter Kalle Ankas upptåg, julmaten och hanteringen av det numera för många begränsade antalet julklappar. Lyckan och julfriden står ju inte i proportion till antalet materiella presenter, även om barnen alls inte får glömmas bort.
”Det säger sig förstås självt att Salzburgs Bachkör – ledd med säker hand av Rubén Dubrovsky – inte är vilken kör som helst, liksom ej heller de fyra operasolister som ingår i Juloratoriet.”Bengt Olof Dike
Sanningen är dock att friden tycktes komma något närmare under den knappa timme som sändningen pågick. Den var inspelad i den lilla kyrkan i österrikiska Werfenweng, söder om musikstaden Salzburg och där de omgivande och snötäckta Alperna utgjorde en perfekt inramning för såväl den vackra kyrkan som musiken.
Det låter kanske anspråksfullt och förmätet, men knappast någon tittare och lyssnare kunde förbli likgiltig inför Bachs odödliga musik. Juloratoriet är som bekant också titeln på den kanske mest kända av författaren Göran Tunströms (1937-2000) böcker. Den gav också Göran Tunström Nordiska Rådets litteraturpris. Musiken går ju som en röd tråd genom boken. Också många icke troende tar till sig Backs oratorium.
Det säger sig förstås självt att Salzburgs Bachkör – ledd med säker hand av Rubén Dubrovsky – inte är vilken kör som helst, liksom ej heller de fyra operasolister som ingår i Juloratoriet. Här var endast det bästa gott nog, som uppförandet kan beskrivas. En musikalisk högtidsstund i den lilla alpkyrkan med dess fantastiska färger och målningar – ett stämningsfullt inslag också för den svenska tv-publiken, tidsmässigt på kvällen därtill perfekt anpassat till avrundningen av julaftonen.
Att varva ned med den femte evangelisten, vilken av Phil G. Gouldding i boken ”Klassisk Musik” (Forum 1992) beskrivs vara präglad av bland annat ”en skarp analytisk intelligens, djupsinnigt tänkande, en allt omslutande gudstro, lidelse och medlidande, ett genialt sinne för melodi” och, som författaren konkluderar, var ”ett geni rätt och slätt” och som levde i förvissningen om att ”musik skapad av människan var menad som 'ett harmoniskt välljud till Guds ära'”.
Bengt Olof Dike
