Insändare: Därför
Inte för att kritisera reportaget eller förkasta poängen utan för att komplettera med något som kan visa ytterligare en dimension av en människas kunskap. En dimension som jag har med mig in i mitt förtroendeuppdrag och som jag tänker kan vara viktig för väljare att känna till. Jag tror nämligen den kan ge hopp till många som av olika orsaker hamnat i något av en snårskog där livets stig inte är upptrampad.
När jag var 13 år föddes min syster med tumör, året var 1975. Detta kom att förändra mitt liv för alltid. Av naturliga skäl räckte inte tiden och omtanken till för mig och min bror, jag blev min egen mamma – kärleken till oss fanns dock alltid.
Hela familjens tillvaro kretsade runt min lillasysters överlevnad. Vår tillvaro pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan, samtidigt som ekonomin blev körd i botten. Det fanns inte den hjälp att få från samhället som vi hade behövt. Bägge föräldrarna var tvungna att vara hemma och det var kostsamt. Vi fick inte lov att äga en bil – då kunde vi inte få någon hjälp av samhället, vi hade ju en tillgång. Bilen var en sliten gammal Ford som var nödvändig för oss att ta oss till sjukhuset med.
Åren gick och min syster blev 5 år. Då kunde vi andas ut något. Då blev min bror plötsligt sjuk. Han var 14 år. Han fick en obotlig sjukdom vars konsekvenser gav både honom och oss närstående traumatiska upplevelser. Ingen från samhället frågade hur jag mådde.
Vi hankade oss fram. 1981 dog min lillebror 15 år ung. Jag var då 19 år. Det gjorde väldigt mycket med mig. Han dog en lördag och jag jobbade redan på måndagen. Min lönekamrer sa att jag kunde få ledigt en dag för begravning, har för mig det hette ”AB80”. Min chef sa vid tillfället att ingen annan hade tagit sådan ledighet utan tagit semester. Det gjorde väldigt ont men jag tog emot ledigheten.
Min trygga plats var hela tiden skolan. Det fanns dock inte utrymme för koncentration och lärdom för min del och jag hade ingen hjälp hemifrån men jag hankade mig fram. Jag hade bra lärare och kamrater men ingen frågade om mina behov – om jag behövde något eller hur jag mådde.
Vi hade elevhälsa med läkare och sköterska där vi fick vaccination och blev omplåstrade när vi ramlat och slagit oss. Jag vet faktiskt inte ens om det fanns någon skolkurator. Det var inget som erbjöds mig.
Åren gick och de obearbetade upplevelserna fick ett allt starkare grepp om mig. Jag förträngde och gick vidare – det är nog därför mina tårar trillar när jag skriver detta. Jag törstade hela tiden efter det som jag kom att bli så otroligt avundsjuk på andra för – kunskap. Kunskap att förvalta och använda till mig själv och till att förbättra samhället med.
Jag fick inte den hjälp och det stöd jag hade behövt som kanske fått mig att med 1995-års resultat av högskoleprovet komma närmre omdömet smart i en lokaltidnings rubriksättning. Det omdöme som såklart sa något om min kunskap vid tillfället men som glömmer faktum om att vårt samhälle bjudit mig och alla andra på så många fler möjligheter sedan dess.
Min kunskapsresa som gav provpoäng startade senare i livet. Denna möjlighet ser jag till delar som ett resultat av socialdemokratisk politik. Den kritiske skulle säkert säga att mina beskrivna tomrum också är en del av socialdemokratisk politik och ja, det anser jag också. Det fanns och finns saker att förbättra.
”Jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte fanns några hinder för mig framåt i livet – när allting ordnat sig. Den politik socialdemokraterna driver ger människor många chanser.”Annica Blomstrand, socialdemokrat
Jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte fanns några hinder för mig framåt i livet – när allting ordnat sig. Den politik socialdemokraterna driver ger människor många chanser. Jag var under uppväxten heller inte enbart beroende av min familj. Det fanns en ungdomsgård att vara på. Det fanns idrottsaktiviteter som också vi som inte kunde betala så mycket kunde delta i. Det fanns en skola även för de som inte hade toppbetyg och föräldrar som kunde engagera sig.
Men framför allt fanns det ett samhälle med många chanser. Ett samhälle till stora delar byggt på socialdemokratisk politik, där vi inte är beroende av vilken bakgrund vi har.
Så småningom gavs jag möjlighet att gå på komvux och högskola. Jag fyller 60 år i år och läser genusvetenskap på universitetet. Tack alla ni samhällsengagerade som gjort detta möjligt.
Vilket samhälle vill du ha? Vill du precis som jag ha flera chanser? Vill du att samhället ska finnas där när livet ”kör ihop sig” eller tycker du att det är en ”familjesak”? Vilket inflytande vill du att facken ska ha för dig som arbetstagare?
Jag vet vad jag vill. Därför röstar jag på Socialdemokraterna den 11:e september.
Annica Blomstrand, Socialdemokrat
