Insändare: Därför gick jag med i Svenska kyrkan

När barnet och sedan också ungdomens Kurt mötte verkligheten skar det sig dock en hel del. De öppet och mest aktiva religiösa visade sig inte sällan vara de mest intoleranta, tråkiga och negativa människorna. Åtminstone var det så jag uppfattade det. Tro var något privat men de som skulle personifiera den skrämde mig.

Till det kom en politisk aspekt. När jag var i de sena tonåren, i skuggan av kolonialismens sönderfall, Vietnamkrig och ett starkt tryck för ett mer jämlikt samhälle, såg jag att kyrkan alldeles för ofta valde ”fel” sida.

Följden blev att jag gick ur kyrkan så fort jag hade möjlighet till det. Och så har det varit i drygt 50 år. Tills nu. Att jag nu går med i kyrkan igen har ingenting med tro att göra utan med kyrkan och samhällsutvecklingen. På några decennier har samhällsdiskussionen förändrats i grunden. Solidaritet och gemenskap är ord som nästan försvunnit. Istället handlar det om egoism, ”självförverkligande”, revirtänkande, aktiefonder och ”privatism”. Resultatet är en opinion där en majoritet av svenska folket ser ut att rösta fram ett politiskt styre med väldigt konstig kompass.

Mitt i detta har jag med förvåning och stigande aktning sett hur Svenska Kyrkan på olika sätt och i olika sakfrågor tagit ställning mot den här utvecklingen. För mig har kyrkan blivit en progressiv kraft mot reaktionärer, inskränkthet och dumhet. Fördumningen och högervridningen har gjort att kyrkan och jag hamnat på samma sida.

Tron är för mig fortfarande privat men Svenska Kyrkan backar jag numera gärna öppet och helhjärtat upp för den roll den tagit i samhällsdebatten.

Kurt Karlsson, Karlskrona