Insändare: Direktiven en demokratifara
I ”Begränsa ersättningen för felaktigt frihetsberövande” (Sydöstran, 26 juli) hänger SD:s lokala rättspolitiska talesperson Christopher Larsson på tillsammans med Angelica Lundmark (SD), ”säljadministratör”. Det ska bli slut på ”saft- och bullepolitiken”!
Det är enkelt att tycka och konspirera då man saknar det kritiska tänkande som djupare kunskaper inom juridik, kriminologi och rättssociologi medför. Det är typiskt att företrädarna skanderar om hårdare tag utan att vare sig förstå eller kunna ämnesområdet.
Helt tondöva inför att rättsväsendets instanser från polisen till lagrådet och även domstolsverket, liksom till att den samlade evidensen i huvudsak säger motsatt, sluter man upp bakom de populistiska åsikter som passar en mindre bildad väljarbas.
”Helt tondöva inför att rättsväsendets instanser från polisen till lagrådet och även domstolsverket, liksom till att den samlade evidensen i huvudsak säger motsatt, sluter man upp bakom de populistiska åsikter som passar en mindre bildad väljarbas.”Peter Östling
Svensk straffrätt bygger på förlegade utgångspunkter menar man fast de principer man lämnar som direktiv, som presumtion för fängelse flyttar oss ända till 1864 års strafflag. Vad gäller inkapacitering som Strömmer vill ”uppvärdera” flyttar vi oss till en urgammal och primitiv syn inom straffteorin som förutom Ryssland och USA idag är betecknande för islamska teokratier.
Inkapaciterings- och prisoneringseffekterna är starkt stigmatiserande enligt stämplingsteorin (Goffman, Ehrwing, 2011), och det finns mycket begränsat med evidens på positiva utfall, däremot övertydliga samband med ökad grov brottslighet samt fördyrade kostnader.
Fler kliv åt detta håll är redan tagna och senast med 1989 års lag (se Brb 29:1). Har det blivit bättre?
Gällande ersättningen till felaktigt frihetsberövade (Lag 1998:714) genomförde justitiekanslern senast en sådan översyn 2019 varvid kopplingen till tid skärptes. Det ska kosta att anhållas eller häktas utan fällande dom i en rättsstat, felaktigt utövade tvångsåtgärder är allvarliga i en demokrati.
Det ställer krav på åklagare och polis och skyddar medborgarnas grundläggande frihet och integritet enligt grundlagarna. Beloppen i sammanhanget är på totalen försumbara eftersom svenskt rättsväsende (ännu) i huvudsak fungerar, analysen bakom utredningsdirektivet stannar vid ett enda uppmärksammat fall.
Det tog 32 år att komma fram till 1864 års strafflag, och det lär inte bli enklare nu då Strömmers direktiv krockar med de flesta etablerade rättsstatsprinciperna sedan den romerska rättsreformen på 520-talet och därtill rör sig över flera balkar, lagar och speciallagar.
En detalj som utelämnas är uppklaringsprocenten av brott. Om vi överhuvudtaget ska jobba i denna ände så är det där vi ska börja. Eller ska vi frihetsberöva oftare samt förvara längre och hårdare balanserat med en mjukare syn på beviskraven?
Det blir andra bullar det!
Peter Östling
