Insändare: Du leder ett land, Ulf Kristersson!

Men en liten del av oss bryter normen för att de inte kan ruska av sig budskapet. De bär den börda av ångest och vånda som vi andra bara viftar bort, och tar ett oproportionerligt ansvar för att driva på i den riktning som FN och klimatrapporterna manar oss till. I ett hårdnande och alltmer polariserat samtalsklimat kallas de sabotörer, när de någon gång stör vår möjlighet att låta vardagen fortgå. Denna vanliga vardag som tuffar på längs fossilberoendets bana.

En vardag av icke-omställning, icke-aktion som dag för dag utgör ett sabotage av långt vidare proportioner – ett förminskande av våra barns möjligheter att bortom 2030 och 2045 hantera utmaningar och utveckla det samhälle de vill ha.

Du leder ett land, Ulf Kristersson, där normen är att inte anstränga oss för att ge nästa generation de bästa möjliga förutsättningarna.

Du väljer samtidigt en samtalston som skuldbelägger dem som påtalar detta.

Visst påtalar de kanske saken högljutt och ofint, men vad gör man när omvärlden inte lyssnar fast alla vet att man har rätt? Du vet ju att de har rätt, för du har också läst IPCCs slutsatser och lyssnat till FNs hårda ord, men du har ändå överlåtit till en bespottad del av befolkningen att bära bördan att påminna oss om budskapet.

Jag skulle föreslå, Ulf Kristersson, att du vänder dig inåt för en stund och låter våndan få kännas – oron och ansvarstyngden för våra barns och fortsatta generationers framtid.

Kanske budskapet inte tränger så djupt att du fullt ut anammar FN:s och aktivisternas agenda. Men kanske kan du känna lite empati för dem som bär denna vånda i sina kroppar, i sin vardag, som väljer att sätta sig på motorvägen för att demonstrera denna vånda.

Kanske kan du känna att det faktiskt är allas vårt ansvar, kanske till och med att ansvaret vilar lite tyngre på dig, du som är ledare för en nation?

Karin Vendt