Insändare: Genomskinligt spel

När tänker bankchefen styrka sitt påstående för huvudmännen, att en renovering av nuvarande förnämliga bankhus skulle kosta 80 miljoner? Det har gått ett halvår sedan han plötsligt inför dem kastade ur sig uppgiften.

Men än, trots flera uppmaningar, har Per Richardsson inte med ett enda dokument - anbud, nödvändiga arbetsinsatser, beräkningar och dylikt - bekräftat uppgiften.

Sådant är nämligen lagligen sekretessbelagt, hävdar han på fullt allvar.

Det är en provokation mot sanningen, vilket förstås bekräftas av hans tystnad om vilken paragraf i (bank)lagen som åberopas. Vad det skulle kosta att riva en vägg, borra i bankchefens tjänsterum eller lägga ett nytt tak på bankhuset är naturligtvis inte mer hemligt än namnen på chefen och hans styrelseledamöter, vilka genom flytten - som har helt andra drivkrafter än bankens väl - håller på att fullborda skandalen.

Banken är insatsen i spelet för andra(s) intressen, där försöken till misslyckad äreräddning för dem, som drev på uppförandet av skandalhuset, sätts främst. Det gäller ju att till varje pris fylla huset med hyresgäster, även om dessa - som alls inte skulle vara fallet - finns i centrum och runt knuten.

Starka krafter inför stundande förhandlingar om på piren befintliga företags länge alltför låga hyresnivåer är i rörelse, där banken förvandlas till ett flyttbart redskap i det genomskinliga och fula spelet.

Det var ingen tillfällighet att utspelet om flytten gjordes strax innan fjolårets val och att Per Richardsson bara efter några månader på sina nya tjänst slog fast att flytten ”är en sund och långsiktigt lönsam investering som hjälper banken att utvecklas och rusta för framtiden.”

Det som varit i säck kommer ibland i påse. Respekten för sparbanksrörelsen, dess företrädare och förvaltarskapet förfuskas.

Det är nog bara bankchefen som hävdar att tätt sammanpackade utrymmen med lågt i tak i ett par våningar med en lång trappa upp från entrén är bättre drivbänkar och tankesmedjor än den stora, luftiga och rymliga entrén och dito arbetsrummen i nuvarande hus. Detta också med betydligt större sammanlagd kvadratmeteryta än skandalhusets och med en personalparkering för femton bilar på gården. Ett helt våningsplan står dessutom tomt, och i bottenplanet finns ett stort antal bankboxar och lagerutrymmen.

Att döma ut allt detta till förmån för trängseln i - och de årliga miljonkostnaderna för - huset på piren är avslöjande för den totala bristen på sakargument. Och förklara för spararna/kunderna/huvudmännen/ägarna varför 6,4 miljoner i månadskostnad, nästan 20 miljoner i anpassningsdito och X miljoner i inventarier och teknisk utrustning inte är dyrare för banken än att vara kvar i eget betalt hus!

Vi väntar på förklaringen. Bankchefens yrkesliv är ju också matematikens, siffrornas. Och vänligen styrk påståendet om 80 miljoner i renoveringskostnad! Under tiden kan jag - apropå dennes dubbelroll som givare och mottagare av en kvarts miljon årligen till Gilla Karlshamn - förmedla vad bankinspektionens Vidar Lindgren meddelat mig om saken:

Ett sätt att hantera denna intressekonflikt kan vara att vederbörande som har två olika roller inte är med när beslut och frågor relaterat till det andra uppdraget är uppe på bordet i banken.

Undertecknad har tidigare informerat om personkopplingar mellan banken och pirenhusets bakblåsare och då noterat att såväl Nelson Gardens VD som vice VD sitter i bankstyrelsen, VD:n Martin Borgström tillika som dess ordförande. Samme Borgström tillhörde tidigare NetPorts styrelse och var en av dem som hade undertecknat en artikel i Sydöstran och BLT i maj 2020 om att ”Utbyggnaden på Östra piren är avgörande för att Karlshamn ska kunna utvecklas som helhet.”

Bengt Olof Dike