Insändare: Missriktad välvilja

Svenska regeringar har genomgående haft en alldeles för slapphänt syn på att människor befinner sig illegalt i Sverige. Regering efter regering har låtit problematiken få fäste och växa och därför måste vi nu göra om och göra rätt på ett flertal områden.

Samhället måste mobiliseras genom att stärka upp systemen för att identifiera, spåra upp och utvisa illegala migranter.

Tidöavtalets förslag om informationsplikt innebär att kommuner och myndigheter inom ramen för sin verksamhet informerar Migrationsverket eller Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas illegalt i Sverige.

Kommuner och myndigheter ska helt enkelt samverka för att upprätthålla den reglerade invandringen.

I media florerar ofta felaktiga uppgifter om det som från vänsterhåll kommit att kallas ”angiverilagen”.

Först och främst är det viktigt att slå fast att förslaget endast träffar personer som inte är flyktingar, inte har något behov av internationellt skydd, inte har en egen försörjning eller uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i Sverige. Det är med andra ord personer som saknar skäl att vistas här och som enkelt kan återvända till sitt hemland på ett säkert och ordnat sätt.

Motståndet mot förslaget är också ett uttryck för den missriktade välvilja som styrt mycket av svensk migrationspolitik under lång tid. Återkommande s.k. amnestier, uppluckring av den reglerade invandringen, rättigheter och förmåner till illegala migranter, är förslag som av vissa uppfattas som humana eller liberala här och nu. I förlängningen leder det dock till växande problem och en situation som är dålig både för den enskilda och Sverige som land.

Informationsplikt är inte heller något nytt inom svensk rätt. Läkare måste redan idag anmäla patienter vars hälsotillstånd gör dem olämpliga som bilförare, och skolpersonal har redan en långtgående skyldighet att göra en orosanmälan när barn far illa.

Tidöavtalets förslag innebär att principen sträcks ut till att gälla ytterligare en situation; den när personer riskfritt kan återvända hem, men som mot myndigheternas beslut ändå väljer att leva illegalt i Sverige.

Förslaget är varken ovanligt eller kontroversiellt. I jämförbara länder i vårt närområde uppfattas det tvärtom som en självklarhet. Om ett nej verkligen ska vara ett nej så måste alla myndigheter dra åt samma håll och inte motarbeta varandra.

Hade tidigare regeringar gjort sitt jobb hade anmälningsplikten inte behövts. Nu har istället decennier av vanskötsel av Sverige lett till ett massivt skuggsamhälle där personer som sökt sig till Sverige, men som av olika anledningar inte har rätt att vistas här, ändå lever på skattebetalarnas pengar då de givits rätt till den svenska välfärden.

Ur ett rättssäkert perspektiv är detta naturligtvis fullständigt horribelt. Att det sedan finns föräldrar som väljer att tvinga sina barn att leva i skuggsamhällets utanförskap är naturligtvis oerhört beklämmande, men Sverige som rättssäkert land kan och ska inte skapa eller göda förutsättningar för detta.

Fredrik Thomasson, Distriktsordförande, Sverigedemokraterna i Blekinge