Insändare: Mjölkens baksida

En instängning betydligt värre än någon coronakarantän. Många av korna har till och med stått uppbundna utan att ens kunna vända på sig.

På ett tidigare kosläpp träffade jag en mamma som berättade att hon ser på komjölken annorlunda efter att hon själv fått barn och börjat ammat. Hon tänkte på hur det skulle ha varit om någon stal hennes barn. Hon hade insett att denna värsta mardröm för en förälder är vad vi utsätter varenda komamma för inom mjölkindustrin.

Precis som för människan så kommer ingen mjölk om ingen bebis föds. Och för att människan vill ha mjölken så slits kalven från sin mamma som aldrig får se sitt barn igen. För att inte mjölken ska sluta rinna så tvångsinsemineras kon gång på gång och varje gång tas barnen ifrån henne efter födseln.

”Disneyfiering” hörs från meningsmotståndare när jag lyfter djurens situation i det svenska jordbruket, att jag tillskriver djuren känslor som endast människor kan ha.

Men låt oss lyssna på forskningen istället för att spekulera. I boken ”Djurens känslor och vår känsla för djur” skriver etologiprofessor Per Jensen om grisar, kor och hönor: ”De kanske resonerar och planerar mindre och de uppfattar andra saker i omgivningen än vi, men deras grundläggande känsloliv är väldigt likt vårt.”

I ett avsnitt i samma bok om mjölkindustrin skriver han med forskarens återhållsamma språk: ”Forskningen visar alltså tydligt att korna påverkas starkt av att deras kalv tas bort.”

Kosläppets glädje grumlas när vi börjar tänka på mjölkens baksida med splittrade familjer och inlåsning i månader.

Som tur är så finns det idag massor av goda alternativ – drycker gjorda av havre, soja, mandel och kokos till exempel. Dessa växtdrycker bygger inte på utnyttjande och dödande och är dessutom bättre för klimatet och hälsan.

Martin Smedjeback, ordförande i Save Movement Sverige