Insändare: När det talas om gängvåld
Det talas om förebyggande insatser, som borde gjorts efter indragningar i kommunala verksamheter under 90-talet.
Alla brottslingar, som är medvetna om sina gärningar, ska straffas oavsett ålder. De yngre, som bedöms påverkbara, ska sättas i grundskola med internat eller folkhögskola med yrkesutbildning och lärlingsutbildning under högst 5 är med uppsikt av kriminalvården.
Kompetent personal bidrar med positiv personlighetsutveckling, som en del kallar hjärntvätt. Fotboja tillgrips vid flyktbenägenhet.
Sen ordnas arbete och bostad på neutral ort med engagerad mentor. Här har vi begåvnings-och arbetskraftsreserv.
Yngre barn observeras. Bedöms de vara i riskzon, omhändertas de, om kompetenta myndigheter inte kan komma överens med målsman. Sociala myndigheter, skolan med skolhälsovården har ett primärt ansvar men polis och fritidsförvaltning är naturliga samarbetspartners. Som rektor var jag sammankallande för en sådan samrådsgrupp, där aldrig sekretess var hinder. Vi arbetade under eget ansvar, vilket verkar vara ovanligt idag.
Bostadssegregationen är grundproblemet idag. Trångboddhet, arbetslöshet, språkligt utanförskap, hedersvåld, socioekonomisk misär, allt detta följer med bostadssegregationen i områden, där normal samhällsservice plockats bort. Det är obegripligt att tillåta många barn leva i små lägenheter med alltför många vuxna.
”Låt föreningar komma in i skolan igen. Uppsökande verksamheter med frikort ska få ut många till gemenskap och aktiviteter.”Alf Hjertström
Allt detta kan kommuner åtgärda.
Låt föreningar komma in i skolan igen. Uppsökande verksamheter med frikort ska få ut många till gemenskap och aktiviteter. Bilda föräldrar- och stödgrupper. och bidra till start-up-verksamheter. Det finns många exempel på hur kultur, idrott och musik skapar samarbete och integration. Verksamheten måste pushas underifrån, inte som dekret från samhället. Olika etniciteter, religioner, språk och kulturer bör eftersträvas.
Engagemang och empati, personliga egenskaper och humanistiska värderingar kan vara bättre än akademiska kunskaper och examen. Det gäller att lyssna och samtala på samma våglängd och att få discipeln till självförtroende, självrespekt och självinsikt. Det ingår i det vi åtagit oss med barnkonventionen.
Alla åtgärder ska finansieras av staten och genom lag eller reglering åläggas kommunerna. Har vi råd att låta bli ?
Alf Hjertström
