Insändare: När fossilsamhället blir påtagligt

Det är talande att någon som var barn för 70 år sedan jämför dagens läge med dåtiden och antyder att det inte har hänt så mycket. Det fanns en tid när det ansågs oproblematiskt att rengöra fartygs oljetankar på öppet vatten. Det fanns en tid när det ansågs rimligt att gränslöst elda fossila bränslen för att täcka de energibehov som fanns (och finns.)

Varje gång en fartygsolycka inträffar på Östersjön (eller annorstädes) blir vi påminda om hur långt vi fortfarande har till att göra oss fria från det fossilberoende som började etableras redan i början av 1900-talet, som förstärktes i och med att bensinmotorn och dieselmotorn konkurrerade ut elmotorn som primär energikälla i transportsektorn, och som trots alla varningar, visdomsord och vetenskapliga rapporter fortsätter att vara det spår som vårt lands regering verkar vilja följa.

När jag var liten hände det att jag bläddrade i en årsbok (sådana producerades förr i tiden) från mitt födelseår 1978. Det året inträffade en stor oljekatastrof där det Amerikaregistrerade fartyget Amoco Cadiz havererade utanför Europas västkust och hela dess last av olja (250 000 kubikmeter) hamnade i Atlanten. Det mesta flöt så småningom i land i Bretagne, på Frankrikes västkust.

Det var en miljökatastrof av ofantliga proportioner. Särskilt inverkan på fågellivet uppmärksammades i media. Nästan 20 år av juridiska stridigheter följde för att få företaget som ägde fartyget att ge ekonomisk kompensation för skadorna. Idag är alltihop i det närmaste bortglömt.

Den här gången var det vi som fick ta smällen. Kanske lär vi oss något? Kanske glömmer vi och går vidare som om ingenting har hänt?

Det är inte utan att det känns lite deprimerande att den enda förmildrande omständigheten i allt detta elände är att det är sannolikt att man kommer att vara död och begraven innan det värsta händer.

David Skog, Istaby