Insändare: Om att inte vara idioter

Jonna Bornemark skriver på bokens baksida att just detta är syftet med boken. ”Vi behöver ett samtal om hur vi lever och vad som är viktigt. För att våra ekosystem ska hålla. För att vi själva ska hålla.”

Därför är jag glad över att bli inbjuden att ge en replik. Eftersom jag är präst tror Stikkan att jag är ute efter en gudsstat. Knappast! Alla kristna brukar säga att de vill att Gud ska bestämma. Frågan är vem som avgör vad Gud vill.

Det är här jag tror på det demokratiska samtalet, både i kyrka, familj och samhälle. Där är individen självklart centrum. Individualismen har inte gått för långt. Den är nödvändig. Alla mänskliga rättigheter utgår från att det är individen som behöver skyddas, från övergrepp från staten, från religiösa auktoriteter och annat förtryck. Idag går många av Svenska kyrkans företrädare i Pridetågen.

Tack vare framsynta teologer och intensiva debatter kan kvinnor vigas till präster. Men så har det inte alltid varit. Och än är vi inte framme. Men det är för att individer kommit samman och krävt att bli synliga och hörda som allt detta har kunnat hända. Det är därför det är förrädiskt att utmåla friheten som enbart individualistisk.

Idag har vi lurats tro att den nyliberala ekonomi som styr våra samhällen, kommuner, regioner och stat, ger oss frihet. Verkligheten visar något annat. Nyliberalismen är nämligen varken frihetlig eller liberal. Tvärtom hävdar Joseph Stiglitz, chefsekonom, och tidgare vice chef för Världsbanken, och som fått Nobels ekonomipris. Nyliberalismen är motsatsen till liberalism, menar han. Den vill inte alls vill skydda individer och deras frihet.

Det som nyliberalismen vill skydda är pengarna. Marknader. Därför förväntas vi uppträda som kunder, inte som medborgare. Detta tvingar fram regleringar och upphandlingar som fördyrar i det offentliga. När regionerna skriker efter fler barnmorskor, undersköterskor, lärare och läkare, anställs i stället administratörer.

Forskare som tittat på detta visar hur merparten av alla nyanställda, ofta sex av tio, eller mer, är byråkrater. De kräver ständigt nya rapporter. För när marknaden tar över inom offentlig sektor krävs granskning och kontroll.

Det tar tid från undervisning och vård av sjuka. Alla stönar under förpappringen. De som tjänar på det är ständigt nya chefer och direktörer. Under de senaste decennierna har det skett en stadig resursöverföring från dem som har minst i plånboken till dem som redan har mycket. Ägande ger förmögenheter, inte arbete.

Kulturinstitutioner betalar enorma hyror till exempelvis Akademiska Hus, trots att det är statligt ägt. Nationalmuseums hus ägs och förvaltas av Statens Fastighetsverk. Ändå riskerar muséet att få slå igen när hyran nu blivit orimlig. Även statligt ägda företag måste nämligen gå med vinst.

Medborgarna betalar. Det gäller elleverantörer, SJ och posten. Har då servicen blivit bättre? Tyvärr är det en retorisk fråga. Vi känner alla till strulet och skenande kostnader. När allmännyttan, det vi gemensamt betalat för, säljs ut får vi oligarker även i vårt land.

Fredrik Gerttens film Breaking Social visar hur det går till att rigga systemen. Var finns de politiker som vågar tala om detta?

När jag skriver om det delade livet handlar det om att se att vi alla lever av jorden och dess tillgångar. Som skapade varelser är vi beroende av varandra. Det är ett teologiskt synsätt som betonar att vi hör samman och därför värnar människor och djur, mångfald och olikhet.

Skogar, hav och mark behöver omsorg, skydd och samverkan. Då kan de bli en hjälp mot klimathotet. Men en ekonomi som delar upp oss efter vinnare och förlorare får oss att blunda för detta ömsesidiga beroende och inbillar oss att framgång beror på våra egna meriter.

Här blir jag inspirerad av hur Jesus gör barnet till förebild och hur de hebreiska profeterna lyfter fram gästfrihet mot främlingen.

Våra olika berättelser och visioner behöver mötas i det demokratiska samtalet. Därför är jag glad över att bli inbjuden till en replik.

Östersjöns vatten är något som angår oss alla. Vi njuter av dess skönhet och svalka, men upprörs av alla utsläpp som motiverats av marknaders krav. Men en demokrati är en vision för befrielse, inte för tvång. Också för jord och hav! Därför kan vi inte bara se oss som brukare och kunder på en global marknad. Vi behöver delta i samtalet och i besluten.

Vår jord, skogar och hav ropar på oss att bry oss. Visa omsorg och respekt. Att inte låta oss luras att bli idioter där var och en kan sitta på sin egen kobbe och se jorden brinna.

Elisabeth Gerle, präst och författare, senast verksam som professor vid Lunds universitet. Aktuell med boken ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrat” (Korpens förlag).